PROSTERNATION pros1ternaʃω4n l. prωs1- l. prå1- l. prω1-, l. 01—, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr fr. prosternation; till mlat. prosternare, av lat. prosternere (se PROSTERNERA)]
(i fackspr.) nedfallande till marken, knäfall; särsk. om den ställning som en bedjande intar i de semitiska religionerna (t. ex. i islam) med händerna o. knäna (stundom äv. pannan) berörande marken. Andersson (1857). 2SvUppslB 23: 707 (1952).
