PROSTERNERA pros1terne4ra l. prωs1- l. prå1- l. prω1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr PROSTERNATION.
Etymologi
[jfr t. prosternieren, ä. eng. prostern, fr. prosterner; av lat. prosternere, av pro- (se PRO-, prefix1) o. sternere, (ut)sträcka (se STRÅT)]
(numera knappast br.) böja ned (ngn); särsk. refl.: böja sig ned, knäböja, knäfalla; särsk. bildl.: böja sig i vördnad o. d. Gustaf III 2: 340(1783). Alla, som hade del i den förra Constitutionen, prosternera sig för dennas superiorité. MinnSvNH Bih. 2: 118(1809). I sjelfva Tuillerierne, der Napoleon prosternerar sig för at bli välsignad af den nye erkebiskoppen. AnderssonBrevväxl. 1: 300(1857). Ekbohrn(1904).
