SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1993  
STRÅT strå4t, r. l. m. l. f. (Tegel E14 142 (1612) osv.) l. (numera föga br.) n. (G1R 10: 149 (1535: stråthed, sg. best.), Rig 1935, s. 207 (: stråten, pl. best.)); best. -en resp. -et; pl. (numera bl. mera tillf.) -ar (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. stråte, HH XXXIII. 1: 277 (1563) osv.) l. -er (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. stråte l. stråta, G1R 26: 529 (1556) osv.) l. (ss. n.) = (L. Paulinus Gothus Pest. 47 A (1623), Rig 1935, s. 207 (: stråten, pl. best.)); förr äv. STRÅTE, m. ?; pl. möjl. -ar l. -er (se ovan); l. STRÅTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (SalOrdspr. 8: 2 (öv. 1536: på stråtone)) l. -er (i ä. språkprov möjl. äv. att hänföra till sg. stråt, se ovan).
Ordformer
(straat c. 17481769 (: Straat-farare). stråt (-åå-, -o-, -h) 1535 osv. stråta 1582 (: Landzstråtan, sg. best.)c. 1670. stråtar, pl. 1563 osv. stråte 16191621. stråte- i ssg 1628 (: stråtewägh)1715 (: stråtewäg). stråten, sg. best. 1541 (: häärstråten) osv. stråter, pl. 1556 osv. stråto 1536 (: stråton, ss. obj.))
Etymologi
[fsv. strata; jfr fd. strad(h)ae, -strat(ae) (ä. d. straat, straad, strat, d. dial. strade); av mlt. strāte, av fsax. strāta; jfr flfrank. straton, mnl. strâte (nl. straat), nordfris. stråt, fht. strāza (t. strasse), feng. stræt (eng. street); av senlat. strāta, stensatt väg, eg. (ett ur förbindelsen via strata utlöst) lat. strata; av lat. stratus, p. pf. av sternere, breda ut, strö ut, jämna o. d. (se STRÖ, v.). — Jfr STRADA, STRASSE, STRATUS, STRITA, sbst., STRÄTE]
1) (numera i sht i vitter stil) anlagd l. banad (lands)väg l. stig med tanke på dess egenskap av färdled, väg; obanad led efter vilken l. riktning i vilken man färdas, väg; förr äv.: anlagd l. banad väg o. d.; särsk. om stensatt väg (i det romerska riket) l. (stensatt) gata l. gränd (i det antika Rom l. i det romerska riket). SalOrdspr. 8: 2 (öv. 1536). De allmenne strååter och wäger, som the skole rödia och förfärdige lathe (i Smål.). PrivSvStäd. 5: 302 (1619). (Göterna) slogho sine skansar rundt omkring Staden (Rom) på sex ortar, alt ifrån stråten Flaminia in til stråten Prænestinam. Schroderus JMCr. 333 (1620). (Påven Julius II) lät steenläggia then Stråten (i Rom) som lopp åt Elfwen Tyberim. Dens. Os. III. 1: 11 (1635). (Kors sattes i äldre tid) wid Landswägar och andra stråter och stigar, som et märcke, til then wägen som rätter war. Broman Glys. 1: 41 (c. 1730). (Jag) vek .. till venster af ifrån stora stråten och begaf mig in i de .. trakter, som ligga nordvestut fram emot Täby och Wallentuna. Almqvist Skälln. 5 (1838). Ett snömoln — och man begrafves, en dimma — och man förlorar den enda, genom små stenkummel sparsamt betecknade stråt, som skall vägleda fjellvandraren till den aflägsna bygden. Oscar II 3: 242 (1861, 1889). Men hur finna rätta vägen genom hägringar och natt? / Se, en eldstod visar stråten, när han är af mörker skymd. Rydberg Dikt. 1: 13 (1877, 1882). På skilda stråt togo de sig fram över kontinenten för att mötas i .. Kalifornien. Laurent ResNY 13 (1923). Vi voro på rätt stråt, ty där hade vi framför oss S. Cesareos osteria, och där stego vi in och drucko vin — och vinet var gott. Lagergren Minn. 6: 191 (1927); jfr 2 a. Utan kompass har vår brune vägvisare fört oss på delvis stiglös stråt nästan snörrätt genom vildmarken. Melin AmazUrskog. 137 (1929). Rig 1935, s. 207. — jfr BLOMSTER-, HÄR-, LANDS-, SALT-, SEGER-, SEGRAR-STRÅT m. fl. — särsk.
a) (†) i skolritt: bana l. linje längs vilken hästen rör sig vid ”passad” (se PASSAD, sbst.1 2); äv. i oeg. l. överförd anv. om ritt på ”stråt”; jfr 2. Samlad Passad kallas den, som förrättas med skol-galopp på stråten, och en strid terre-à-terre på volten. KrigVAH 1830, s. 210. Hög Passad igenkännes derigenom, at hästen förrättar stråten med skol-galopp, och volten stuttande, med imängda kurbetter. Därs. 211. Således är det för inre handen och yttre benet hästen hufvudsakligast föres i slutandet, med kroppen .. i 45 graders vinkel mot väggen eller stråten. Platen HlednRytt. 33 (1856). — jfr PASSAD-STRÅT.
b) om (färd)väg l. farled genom luft l. på vatten, äv. i uttr. skummig stråt l. fiskarnas stråt, om havet. (Holländarna) efftertrachtade Indien at besegla. Och försökte the therföre först, huru the Norr omkring en gehnare Wägh til Indien finna måtte. Men tå thetta miszlyckades, togo the then wahnliga strååten vthan om Africa. Brask Pufendorf Hist. 269 (1680); jfr 2 d. Af vidriga vindar / vroks jag på fiskarnes stråt. Johansson HomOd. 9: 83 (1844). (De) foro / Med sträckta åror öfver skummig stråt. CVAStrandberg 4: 250 (1857). Ingen kan undgå ett listigt försåt, / När halft han önskar falla deri; / Om djupa hafvet, om luftens stråt / Han väljer, han skall dock fångad bli. Öman LyrBl. 1: 75 (1857). Följande Diaz' stråt, seglade .. (Vasco da Gama) förbi Afrikas sydspets och sedan utefter östra kusten till staden Melinda. Pallin NTidH 5 (1878). Men en gummihandlare från Melbourne, / välbekant med hafvets stråtar, / säger (osv.). Knape Akv. 40 (1907). Nu kunna vi fortsätta vår gungande stråt, alltjämt förföljda av delfiner och tumlare. Hedin Pol 1: 62 (1911). — jfr SKÄRGÅRDS-STRÅT.
c) närmande sig l. övergående i bet.: färd l. resa l. vandring; jfr b; ss. senare led i ssgr äv. med förbleknad (o. oeg.) anv. (se KRIGS-, RYMMAR-, RYMNINGS-, RÖVAR-, SEGER-, SEGRAR-STRÅT). På den svallande böljan det (dvs. skeppet) lopp, fulländande stråten. Johansson HomOd. 2: 429 (1841, 1844). Snart fienderne fly, men han dem följer åt / Tills träskets kalla djup gör slut på deras stråt. Bäckström Rol. 16 (1876). Mitt fosterlands borgare, här I sen mig, / Hur jag (dvs. Antigone) min sista stråt / Vandrar, huru jag solens ljus / Skådar sista gången och sen / Aldrig. Risberg Sof. 38 (1910). — jfr KRIGS-, RYMMAR-, RYMNINGS-, RÖVAR-STRÅT m. fl.
d) i utvidgad anv., om solens bana över himlavalvet. Ej stannar solen på sin höga stråt, / fast för en stund hon går i skyar ner. Sturzen-Becker 5: 166 (1849, 1862). Nedåt gick solen sin kungliga stråt. Heidenstam NDikt. 130 (1910, 1915).
e) (†) med förbleknad bet., i uttr. (fara bort o. d.) sin stråt, sin väg. Sij, Biörnen semar bort sin stråte. Forsius Fosz 67 (1621).
f) (†) i utvidgad anv., i fråga om icke viljestyrd handling: riktning, led. Thetta wädret haffwer ihke myckit widt gått omkringh, vthan allenast en Stråta fram åth på några wissa ortter. Gyllenius Diar. 11 (c. 1670). Ej allenast enskilda, men hela folkslag och hela tidehvarf bevittna sanningen deraf, att menniskorna föras, liksom böljorna af vädret, i en stråt och åt en led. Rosenstein 1: 194 (1790). ”Vågen I strida en emot en?” / .. Mot Odd sig Hjorvard nu ställer: / två störtfall, som brusa i motsatt stråt. Ling Tirf. 2: 31 (1836).
2) (numera i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.: väg (i bildl. bemärkelse), bana (se BANA, sbst.1 1 g). (Den som förtjänar ett odödligt namn) går icke et steg från Lag, samwete och förnuft, men jämna stråten, utan illslughet, ränkor och fina grep. Dalin Arg. 1: 230 (1733, 1754). (När föraktad) du träder. / På verldens skådeplats en gång i äldre stig, / Och ögnar .. en ovän brösta sig, / .. Så fullfölg du din stråt, liksom du ingen såg. Bellman Gell. 99 (1793). Händer det .. att Åhöraren (av en predikan) en gång förlorar stråten, så blir honom omöjligt att återfinna den. Ödmann AnvPred. 48 (1807). Det är oss nödvändigt .. att om den stråt, som vi sjelfve och våra barn hafva att gå, ana så mycket, som behöfves för att träda i den rätta riktningen. Almqvist Går an 3 (1839). (Ständerna) hade 1682 på de undersåtliga frasernas försåtliga stråt låtit hela lagstiftningen halka ned i konungens hand. Hildebrand Statsförf. 419 (1896). Han hade .. insett vilken riskabel stråt de kommit in på, då de börjat använda varandra som objekt för sina analyser. Botwid Värna 165 (1932). (Vi lärare) lyssnar till vår stämmas välljud .. Och under tiden vandrar barnens tankar sin egen stråt. Palmborg SvårhBarn 141 (1935). jfr: Iach wandrar på retta weyenom, på doms stråtone. SalOrdspr. 8: 20 (öv. 1536). — jfr JAKOBS-, LEVNADS-, MEDEL-, MIDJE-, MJÖLK-STRÅT. — särsk. i vissa uttr.
a) den rätta stråten l. rätt stråt o. d., den rätta vägen l. rätt väg l. rätt kurs l. inriktning o. d.; äv. komma på rätt stråt, komma rätt. The som förlåta then retta stråton, och gå the mörka wäghar. SalOrdspr. 2: 13 (öv. 1536). (Om vi skulle få en lantmarskalk) som icke ville hålla rätta stråten, så .. kan ganska lätt något medel påfinnas at .. bringa honom på rätta vägen, eller ock .. flytta klubban i värdigare händer. 2RARP 15: 117 (1746). Hon tyckte sig nästan höra kamraternas hviskningar, om hon ej ögonblickligen kom på rätt stråt. Idun 1890, s. 604. Jag är lugn och kall, för nu känner jag att jag hade rätt och är på rätt stråt. Öberg Storstr. 69 (1910).
b) (numera knappast br.) den breda (smala) stråten, den breda (smala) vägen. Ju mindre .. (människan) kunde träffa den enda smala stråten till himmelen, destomera vandrade hon ut bland de jordiska föremålen. Wingård 2: 7 (1818). Herren (till Mefistofeles om Faust). Nå väl! han vare då dig öfverlåten! / .. För honom, om han i ditt våld sig ger, / Med dig utför den breda stråten. Collan Dikt. 57 (1864).
c) ärans stråt, ärans väg. En redlig man i alt på sjelfva ärans stråt. Bellman Gell. 22 (1793). Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, / Sen ni ropat en gång framåt; / Men vi hörde er röst, och vi följde er, / Och förr blef ingen efter / Än han stupat på ärans stråt. Runeberg 2: 42 (1848). Björkman (1889).
d) den vanliga l. allmänna l. stora l. banade stråten, om det vanliga sättet att uträtta ngt l. att tänka l. känna o. d., allfarvägen. Ofta finner Snillet icke igen det som är högt och wackert, utan icke det wiker något af ifrån den allmänna stråten. Sahlstedt CritSaml. 58 (1759). Rosenstein 2: 63 (1813: banade). Weste FörslSAOB (c. 1817: stora); jfr e. (En viss bibelkonkordans har) nyckeln till flera de swårare ställen (i NT), der betydelsen afgår från wanliga stråten. Ödmann AnvSkrift. 75 (1822). Som philolog stod Törneros högt öfwer den wanliga stråtens trampare. SKN 1841, s. 28. Till diktarens beröm må sägas, att han icke går den vanliga stråten, utan bjudit till att anslå en ny tonart. Öller VLittLiv 347 (cit. fr. 1853).
e) (numera knappast br.) den stora stråten l. de stora stråtarna, om miljö, äv. tankemiljö, med vidare horisonter o. mindre begränsade tankesfärer; jfr d. (Han) beslöt .. att lägga text under känslovallningarnas svaga musik, leda hennes gryende tankar ut på den stora stråten. Strindberg Hafsb. 120 (1890). Denna ungdomskärlek, som Runeberg förlorade ute på de stora stråtarna, blef helt visst icke betydelselös för honom. Vest Runebg 41 (1902).
3) [utvecklat ur 1] (†) långsmalt stråk av land (använt l. möjligt att använda som väg l. kommunikationsled); ngn gg äv. med en bibet. av: rand, kant. Kindh Marck och thet stråthed vth medt Landemerckit. G1R 10: 149 (1535). En godh deel .. af Tydskland, nemligen all then Stråten, som sträcker sigh vth widh Reenströmen och Main. Schroderus Sleid. 131 (1610). I den stråten, som denna hägnad skall upföras, plöjes up 3 à 4 forar i marken, i hwilka torfwen med grässidan wändes emot wallbotn. Gadd Landtsk. 2: 68 (1775). En upsyn af en Man, som går på grafvens stråt, / Som denne, säg, hvad kan den lofva? Envallsson TalTafl. 7 (1782). Bort vid en mulen vik .. / Små uddar sig utsträcka / Mot stranden, mörk och sval, / Där musslor, grus och skal / En vissnad stråt betäcka. Bellman (BellmS) 10: 211 (1789).
4) [utvecklat ur 1 o. 3] (†, jfr dock slutet) långsmalt stråk av vatten använt som kommunikationsled, sund. Samma dagh thil thalade Hanns Nillssonn Hans P(er)ss(o)n, sin skipp(er), gienom huatz beskiedh han haff(uer) förffrachthath hanns skip igiennom Stråthith honnom ouitherligheth. TbLödöse 138 (1589; här i namnfunktion). Tå .. (Herkules) giordt och igenom gräfwit hafwer then stråten, ther man vthur Vestre eller Hispaniske Siön in mare mediterraneum eller Medelhafwet seghlar. ALaurentii Ciegler 407 (1620). (Platon) förmähler, at för hans tid den Atlantiska Wäst-Siön .. ei warit beseglad, emedan wid stråten Gibraltar hängt ett ganska mächtigt, widt och bredt Land, hwilket .. hetat Atlantis. Bliberg Acerra 377 (1737). — särsk. (numera i sht i Finl.) gm (korta, forsande) vattendrag förbundna sjöar o. sjösystem med ett gemensamt avlopp; äv. om vattendrag o. vattendrags lopp o. d. Tavaststjerna Marin 121 (1890). Fjärran från ån med sin lugna strand / (vi gunga) på stormiga, strida stråtar. Nylander Dikt. 13 (1901). Haukivesi, med de ofvanom liggande ofantliga ”stråtarna”, utgjuter .. genom de sund, som här bildas, sina kolossala vattenmassor i Saimen. LfF 1904, s. 150. Snart nog började det afrinnande vattnet sluta sig till rännilar och större stråtar efter samma mekaniska lagar, som (osv.). Högbom Norrl. 79 (1906). I Lojotrakten (i Nyland) finnes en stor mängd ofta mycket natursköna sjöar, som af förbindande åar och strömmar länkas ihop till s. k. stråtar. 2NF 20: 241 (1913). Sjöarna .. (nordväst om Lojoåsen) sammanbindas med varandra genom korta älvar eller sund, och det hela bildar ”stråtar”, snarlika dem man ser i det inre Finland. SvFinl. 1: 76 (1921). När skymningen började falla (i Donegal), gick jag förbi en stråt av små, örika sjöar: det var som ett helt Saimensystem i miniatyrformat. Enckell KlagVindÖ 182 (1937). UppslVFinl. 3: 229 (1985). — jfr SJÖ-STRÅT.
Ssgr (i allm. till 1): A: STRÅT-BOV. (†) stråtrövare; jfr bov 1. Hwadh äro sådana Menniskior (som medvetet överföra pestsmitta till andra), annat .. än Hemlighe Mördare och Stråtboffwar. L. Paulinus Gothus Pest. 101 b (1623). Siöröfware, skogstrykare, stråtbofwar, som medh wold och tråtz tagha enom sitt ifrån. Dens. ThesCat. 84 (1631).
-FARARE. (†) vägfarare. Posten 1769, s. 655.
-FAREKEN l. -FÄREKEN. [senare leden sannol. liksom d. farken, svin (jfr vand-farken, vattenso), av mlt. varken, verken, mnl. varken, verken (nl. varken, verken) (jfr fht. farhilī(n), t. ferkel); sannol. bildat, med diminutivsuffixet -ken (se t. ex. fröken), till den ordstam som förekommer i fht. far(a)h- o. i förleden i fargalt] (†) eg.: gatso; nedsättande, om kvinna, mer l. mindre liktydigt med: gatflicka, hora l. dyl. Sädan klagadhe Franss Bärtilsson öfuer Jåhan Jacobssons hustru, haffuer skält Franssess hustru för en strått fareken. 3SthmTb. 14: 453 (1624). Dedh må wara en stråttfäreken som sitter öf:r bordh medh folck och låther betasta sigh. Därs.
-MÖRDARE. (numera bl. i arkaiserande stil) jfr stråtrövare o. mördare. PErici Musæus 2: 200 a (1582).
-RÄT. (†) rak som en stråt, synnerligen rak; jfr rät, adj.1 1. Fursten sade thessa wegar kring Upsala, wara myckit beqwäma at plantera trän på, och giöra alléer; efter the äro så stråt räta. Benzelius Anecd. 47 (1715); möjl. icke ssg. —
-RÄTT. [jfr mlt. stratenrecht, t. strassenrecht] (†) sannol. om på allmän väg l. gata o. d. (mer l. mindre lättvindigt) utövad rättskipning; jfr rätt, sbst.2 1 q. (T.) Fräis-Gericht .. oder Strassen-Recht, so man über einem ermorderten Cörper hält, (sv.) stråt-rätt, som hålles öfwer en mördad kropp. Lind 1: 741 (1749). Stråt-rätt, (dvs.) ransakning öfwer en dödad kropp på wägar eller gator. Därs. 1490. —
-RÖVANDE, n. (föga br.) stråtröveri. Gyllenius Diar. 132 (c. 1670). (Fr.) Brigandage .. (sv.) stråt-röfwande. Möller 1: 243 (1755).
-RÖVANDE, p. adj. som ägnar sig åt stråtröveri. (Hanseförbundet skulle) på hafvet skydda dess handel mot djerfve sjöröfvare, på landet mot roffande Furstar och stråtröfvande herrar och riddare, som från otaliga borgar gjorde alla vägar osäkra. Strinnholm Vas. 2: 252 (1820). Cavallin Storm FornTid. 188 (1897).
-RÖVARE, se d. o.
(4 slutet) -SJÖ. (i Finl.) stråt. Ålund Ant. (c. 1900).
(4 slutet) -STRÖM. (i Finl.) = stråt 4 slutet. Utaf de stora syd-finska stråtströmmarna kan Kumo älf uppvisa ungefär enahanda rikedom på starka forsar. AtlFinl. 22: 7 (1899).
-VÄG. (stråt- 1711 osv. stråte- 16281715) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.)
1) stråk l. allfarväg l. allmän landsväg. VRP 1628, s. 296. Stadgades ock år 1559, att wisza wägar skulle utmärkas, och för allmänna lands- och stråtwägar förklaras. Botin Hem. 2: 141 (1756). (Renarna) formera de bredaste stråtvägar om vintren till Sjös och till lands. BtVLand 1: 39 (1761). I Ingermanland, der väringarnes stråtväg till Novgorod gått fram, finnas en hel hop sånger med från Skandinavien lånade ämnen. FinT 1886, 2: 245. Den lilla holmen låg så långt från stråtvägarna att sällan andra än himmelens vindar och luftens fåglar funno vägen dit. Bengts NylStug. 102 (1924). särsk. i utvidgad anv. om himlakropps bana l. färdriktning över himlen; jfr 2 o. stråt 1 b. (Kometerna) passera sina Noder, antingen högre up eller längre ned, än Jordens stråtväg ligger ifrån Solen. VetAH 1756, s. 254.
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr stråt 2); äv. om den inriktning l. linje l. väg som är den gängse l. vanliga l. den oftast valda. (När jag) stadfestar mina (språk)reglor .. (med Bibelns o. äldre kända författares) sett at tala och skrifwa; så tiltror jag mig hafwa funnit vppå then gamla och gäfwa stråtwägen: så förmodar jag mig säkert leda .. andra på honom. Swedberg Schibb. f 1 a (1716). (Ni atenare) bon vid krigets allmänna stråtväg. Carlstedt Her. 3: 306 (1833). Våra vattenstråtar (har) i urminnes tider varit stråtvägar för kulturens framträngande. Fennia V. 1: 44 (1892).
B: STRÅTE-VÄG, se A.
Spoiler title
Spoiler content