PUBLIKAN pub1lika4n, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr ä. dan. o. t. publikaner, eng. publican, fr. publicain; av lat. publicanus, avledn. av publicum, statsmonopol, till publicus, offentlig, allmän (se PUBLIK, adj.)]
1) (i sht i religiöst spr. l. om förh. i forntidens Rom) person (ämbetsman l. tjänsteman) i det romerska riket som arrenderade uppbörden av statsinkomsterna (t. ex. skatter o. tullar) o. hade allmänna arbeten på entreprenad (o. ofta missbrukade sin ställning till utsugning av invånarna i de romerska provinserna); särsk. i Nya testamentet ss. benämning på dylik (av befolkningen hatad o. föraktad) ämbetsman (ofta av judisk börd) i Palestina; ofta i den mera speciella innebörden: tulltjänsteman; ofta (särsk. i det mer l. mindre tautologiska uttr. publikaner och syndare) äv. allmännare, om syndig o. föraktlig person, syndare. Sannerligha sägher iach idher, ath publicaner och löskoner skola gå för idher vthi gudz rike. Mat. 21: 31 (NT 1526). Hwi äten j och dricken medh publicaner och syndare? Luk. 5: 30 (Därs.). Jag vill dock vara inför Gud och in i döden förblifva en arm publican och kasta mig hel och hållen under Guds barmhertighet. ARydelius (c. 1735) i KyrkohÅ 1900, s. 301. Grimberg VärldH 4: 176 (1930).
Avledn.: PUBLIKANERI10104 l. 01004, n. (tillf.) till 2: tjänstgöring l. värksamhet ss. tullman. VFl. 1931, s. 45. —
PUBLIKANISK, adj. (†) till 2: som utmärker l. rör en tulltjänsteman. Lind (1749; under zöllnerisch). —
PUBLIKANISM, r. [jfr eng. publicanism] (†) till 2: tjänstgöring l. värksamhet ss. tullman. Om publikanismen i någon mån blefve humaniserad, skulle detta värka mycket godt för turisttrafiken. AB 1897, nr 271, s. 4. —
PUBLIKANSKA, f. (†) till 2: tullmans hustru. Lind (1749; under zöllnerin).
