SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PUNKTERA puŋkte4ra, vard. äv. puŋt-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[efter fr. ponter; jfr fr. ponte, ”punktör” (i farao m. m.), möjl. av span. punto, spelare (i vissa hasardspel), etymol. identiskt med punto, punkt, stick i kortspel (se PUNKT)]
i vissa i Sverige numera knappast brukliga hasardspel (farao, biribi m. m.): spela (mot bankören), göra insatser; äv. med obj.: sätta pängar l. hålla på (ett visst kort l. nummer o. d.). Tersmeden Mem. 3: 225 (1744). (Han) giorde .. otroligt stora vinster, när han spelte Pharao; antingen han taillerade eller puncterade. Säfström Banquer. Z 3 b (1753). En punktör (i farao) får icke, utan bankörens medgifvande, borttaga ett punkteradt kort, förr än (osv.). Lundequist KonstSpel. 3: 70 (1849). Topelius Fält. 5: 17 (1867). — särsk. (†) i uttr. punktera farao, spela farao (mot bankör). Lannerstierna Äfv. 16 (1790). HbiblSällsk. 1: 344 (1839).
Spoiler title
Spoiler content