SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PUNKTATION puŋ1ktaʃω4n, vard. äv. puŋ1t-, äv. -atʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. punktation]
vbalsbst. till PUNKTERA, v.1
1) (†) till PUNKTERA, v.1 3; jfr GEOMANTI, PUNKTER-KONST. Andersson (1857). Ekbohrn (1904).
2) språkv. till PUNKTERA, v.1 10 b: punktering (av hebreisk text l. ordform o. d.); äv. konkretare, om sätt att punktera l. sätt varpå ngt är punkterat. Scherping Nyck. 44 (1730, 1754). Den massoretiska punktationen. Zetterstéen SemSpr. 104 (1914).
3) (†) till PUNKTERA, v.1 11: interpunktion; äv. konkretare: skiljetecken. Commatum och andra Punctationers vidsättiande. Giese Sprachm. 1—3: 506 (1730). Molander Förespel 49 (1753). Andersson (1857).
4) (om ä. förh.) till PUNKTERA, v.1 14, konkretare: i punkter uppställd framställning; utkast till fördrag l. kontrakt o. d.; i pl. förr möjl. äv.: anmärkningar, påminnelser o. d. Sal. Cantzlijrådets punctationer til handlingen med Pohlen. Bark Bref 1: 5 (1702). Därs. 137 (1703). Punctation, hvar igenom man upförer de förnämsta momenter, och stycken, som sedan böra inflytta uti sielfva Contractet. Biurman Brefst. 50 (1729). Man kom öfverens derom, att (den av Salvius uppsatta) punctationen skulle ”attesteras genom de båda legationssekreterarnes underskrift ..”. 2VittAH 27: 211 (1873, 1876). HT 1930, s. 398.
Spoiler title
Spoiler content