PURISM pɯris4m l. pu-, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 3) -er.
Etymologi
[jfr t. purismus, eng. purism, fr. purisme, nylat. purismus; till lat. purus, ren (se PUR). — Jfr PURIST]
1) strävan efter renhet i ett l. annat avseende, t. ex. ren stil l. frihet från främmande inslag o. d.; numera nästan bl. (konst.) om strävan efter stilrenhet l. enkelhet i bildframställningen i konsten; särsk. ss. benämning på en viss riktning inom fransk konst på 1920-talet, representerad bl. a. av fransmannen C. É. Jeanneret (pseud. Le Corbusier), f. 1887. SvLitTidn. 1817, sp. 761. (Att ensidigt kritisera nyromantikerna) torde vara att sträcka sin estetiska purism .. något för långt. Kullberg i 2SAH 41: 90 (1866). Vikingatidens svenskar stodo i troheten mot nationella traditioner närmare saxarna med deras respektingifvande hedniska purism än frankerna. KyrkohÅ 1905, s. 8. Landtman Kant 148 (1923). 2SvUppslB (1952).
2) språkv. strävan att undvika l. ur språket utmönstra främmande språkelement, språkrensning. Grubbe i 2SAH 14: 117 (1830). Vi gå i purism icke så långt som .. nyare theoretici och practici, hvilka anse allt bruk af utländska ord otillåtet. SKN 1841, s. 127. Östergren (1935).
3) språkv. inhemskt ord l. uttryck l. nybildning av inhemsk prägel varmed man söker ersätta o. undantränga ett i det egna språket inkommet, till betydelsen motsvarande främmande ord l. uttryck. SAOL (1923). Östergren (1935).
