[lånord med t. weg (se VÄCK, VÄG) ss. senare led; i övrigt med delvis oklart urspr.; sannol. av (syd)t. dial. putzweg, alldeles l. totalt bort(a), vars förled uppfattats ss. samhörig med t. butz, putz, se PUTS, sbst.5; jfr äv. dels t. wegputzen, snappa bort, få (ngt) att försvinna o. d., till putzen (se PUTSA, v.4), dels t. dial. putz, genast, på fläcken, samt d. pist væk, puts väck, med en förled motsv. interj. PST;förleden äv. uppfattad ss. identisk med d. puds, motsv. PUSS, interj. (se Hellquist 2EtymOrdb.)]
(ngt vard.) borta l. ”väck” (i sht med tanke på att ngt försvunnit hastigt o. omärkligt, innan man vet ordet av l. utan att man vet, hur det gått till). Bellman SkrNS 2: 37(1772). Jag stjäl — ni andas knapt, putsveg är ur och dosa. Rademine Goethe 29(1799). (Han hade) själv hängt nyckeln på sin plats, det visste han, och nu var den putsweg. Wærn-Bugge Bruksb. 79(1925). — särsk. (numera bl. tillf.) i mer l. mindre klart interjektionell anv.: vips l. dyl. När jag lyfte hufvet då: / Putsveck! var hufvan öfver backen. Franzén Skald. 1: 124(1795, 1824).
SAOB
