[jfr t. pyrit, eng. o. fr. pyrite; av lat. pyrites, pyrit, svavelkis, till gr. πυρίτης (λίϑος), sten som slår eld, till πυρίτης, av l. i eld, avledn. av πῦρ, eld (jfr PYRO-)]
bärgv. o. miner. reguljärt kristalliserande, gult, metallglänsande mineral innehållande järn o. svavel, stundom äv. guld; svavelkis; äv. om stycke av sådant mineral; förr äv. allmännare, om mineral som kan användas, då man slår eld, ”fyrsten” (se d. o. 1). Holmberg 2: 526(1795). Pyrit, (dvs.) fyrsten, kies. Pfeiffer(1837). Eskimåerna på Melville Peninsula slå eld med två vanliga pyriter. Fatab. 1916, s. 198.
-SMÄLTNING. bärgv. smältning av kopparmalm innehållande pyrit, varvid svavlets förbränning ger tillräckligt stor värmemängd för smältningen. BonnierKL 6: 1189(1925).
