SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PYRIT pyri4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den lat. formen pyrites. VetAH 1743, s. 68, Berzelius Brev 9: 85 (1813).
Etymologi
[jfr t. pyrit, eng. o. fr. pyrite; av lat. pyrites, pyrit, svavelkis, till gr. πυρίτης (λίϑος), sten som slår eld, till πυρίτης, av l. i eld, avledn. av πῦρ, eld (jfr PYRO-)]
bärgv. o. miner. reguljärt kristalliserande, gult, metallglänsande mineral innehållande järn o. svavel, stundom äv. guld; svavelkis; äv. om stycke av sådant mineral; förr äv. allmännare, om mineral som kan användas, då man slår eld, ”fyrsten” (se d. o. 1). Holmberg 2: 526 (1795). Pyrit, (dvs.) fyrsten, kies. Pfeiffer (1837). Eskimåerna på Melville Peninsula slå eld med två vanliga pyriter. Fatab. 1916, s. 198.
Ssgr: PYRIT-FÖRANDE, p. adj. bärgv. jfr föra 13. Fatab. 1916, s. 197.
-KRISTALL. miner. jfr kristall 1. Fennia V. 2: 3 (1892).
-SMÄLTNING. bärgv. smältning av kopparmalm innehållande pyrit, varvid svavlets förbränning ger tillräckligt stor värmemängd för smältningen. BonnierKL 6: 1189 (1925).
Spoiler title
Spoiler content