PYTTA pyt3a2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. pytta, putta, höna, pytt, pytta, lockrop till höna; jfr d. putte, höna; urspr. lockrop till höna]
1) (i södra Sverige, starkt bygdemålsfärgat) höna, pulla. Stina hade inte hjärta till att göra sig af med sina små pyttor. Bondeson NAllmogBer. 98(1888). — jfr JUL-PYTTA.
2) benämning på vissa (små) skalbaggar; i ssgn GULD-PYTTA.
