publicerad: 1955
PÅFINNA på3~fin2a, v. -finner, -fann, -funno, -funnit, -funnen (se för övr. FINNA, v.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Linc. Z 1 a (1640), Schultze Ordb. 1143 (c. 1755)), -ING (numera bl. ngn gg tillf., Linc. Rr 3 a (1640: Påfindning), Cannelin (1921)); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr PÅFUND.
Ordformer
(-ffijnn- 1543. -fin- c. 1631. -finn- 1541 osv. -findning, vbalsbst. 1640)
Etymologi
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) (numera föga br.) påträffa l. upptäcka l. hitta (ngt l. ngn); särsk. dels i fråga om påträffande av ngt l. ngn som man söker l. letar efter (stundom liktydigt med: få tag i, få rätt på), dels i fråga om påträffande som äger rum av en händelse l. oväntat (stundom liktydigt med: stöta på l. råka på). Then Ana, som j öknenne påfan mular, tå han wachtadhe sins fadhers Zibeons åsznar. 1Mos. 36: 24 (Bib. 1541). Vill nu läsaren .. efterse huru många fel Rec. i min .. bok kunnat påfinna, skall han finna att dessa inskränka sig till summa fyra. Palmblad Norige Bih. 139 (1847). Omkring 1870 påfanns vid gräfning af en .. kanal .. ett .. väl bibehållet fartygsvrak. Fennia III. 9: 3 (1890). Det var en härligt grön plats, .. ingen kunde ljuvare plats påfinna en mulen dag om hösten. Moberg Rid 225 (1941; arkaiserande). — särsk.
a) (†) i fråga om geografisk l. vetenskaplig upptäckt: upptäcka (ngt). Brask Pufendorf Hist. 51 (1680). Cæsalpinus .. förmenes först hafwa påfunnit Blodens omlöpande i kroppen. Lindestolpe Frans. 20 (1713). Madeira .. påfanns 1419 af Gonzales Zargo. Andersson Verldsoms. 1: 34 (1853). Lindelöf AnGeom. 143 (1864).
b) bildl.: finna l. komma underfund med (ngt); stundom svårt att skilja från o. numera bl. (föga br.) närmande sig l. övergående i 4; förr äv.: (vid närmare undersökning l. prövning) komma till (ngt) ss. resultat. Emellom Jörenn Emssinnghoff och h[ustru] Elinn Mauridz bleff så affsagth, ath mann jchie annadh kundhe påfinna, ehnn (att det upprättade kontraktet skulle följas). TbLödöse 310 (1593). Än et skäl sku vi påfinna / Af et klart försök och rön. Nordenflycht QT 1744, s. 11. Rosenstein 2: 175 (1789). (Det) är .. tänkbart, att .. grunder (för själens materiella natur) ännu skola påfinnas. Rein Psyk. 1: 251 (1876); jfr 4. (†) Til äfwentyrs kunde vtöfwer the twistige Articklar .. påfinnas een Christeligh Enigheet. Schroderus Os. III. 2: 262 (1635); jfr 4. jfr (†): Wettet förfrågar .. sigh medh Förnufftet vthi Tingsens ransakning .., ty thet har hogh at påfinna (vpfinna) Wijszdom. Schroderus Comenius 353 (1639; t. texten: erfinden); jfr 4.
c) (†) övergående i bet.: lägga märke till o. d. (Lat.) Anima auertere (dvs. animadvertere) (sv.) på ffinna. GlTer. 5 (c. 1550).
4) (i sht i skriftspr.) finna på (se FINNA PÅ 3) l. tänka ut l. fundera ut (ngt); upptänka (ngt); komma på (se KOMMA PÅ 2 e) l. hitta på (ngt l. att göra ngt). OPetri 1: 529 (1528). Andra som förmeente sigh ett bättre Rådh haffua vptäncht och påfunnet. Tegel G1 1: 64 (1622). Slutligen påfann man att gjuta .. (kanonerna) af jern eller koppar. Gyllengranat SvSjökr. 1: 93 (1840). Andebehofvet .. döfvas med hvarje medel, som kan påfinnas. Rudin 1Evigh. 2: 576 (1870, 1878). Något lämpligare namn (än inkomstskatt) har ej kunnat påfinnas. PT 1901, nr 249 A, s. 3. — särsk.
a) (†) med obj. betecknande konst l. vetenskap l. institution o. dyl. l. konkret föremål o. d. (t. ex. maskin, instrument, bokstavstyp): uppfinna l. skapa (jfr b); äv.: finna på att göra l. framställa l. arrangera l. odla (ngt) o. d.; jfr f. 2Mos. 35: 35 (Bib. 1541). Ulfhila skulle warit then förste, som Runerna eller the Göthiske bokstafar påfunnit hafwer. Verelius Run. 9 (1675). För än Korn oc Säd påfans. Rudbeck Atl. 2: 508 (1689). Lärda Vetenskaper, hvilkas upkomst och påfinnande .. bör tilskrifvas det bistånd, som Hushållningen af dem fodrat. Berch Hush. 3 (1747). Den ädla Boktryckare-Konsten, som vid pass år 1430 blifvit påfunnen i Harlem af Laurentius Coster. SthmStCal. 1772, s. 9. Man har .. påfunnit ett instrument, som (vid svarvning) håller jernet och tillika förer det. Luttropp Svarfk. 147 (1839). jfr: Genom flera rön, och deras noga anmärkande .. (vid masugnsblåsning äro) nya påfinningar uti vetenskapen .. at förvänta. Bergv. 2: 643 (1753); jfr f, 1 a.
b) (numera föga br.) i fråga om författarvärksamhet l. konstnärlig värksamhet: (originellt o. självständigt) skapa l. koncipiera l. uppfinna (ngt). Columbus BiblW D 1 b (1674). (De grekiska konstnärerna i Rom) påfunno nu mera sällan något eget, utan copierade blott gamla konstverk. Palmblad Fornk. 2: 285 (1844). (Almqvists) förmåga att påfinna scener .. och förvecklingar. Lysander Almqvist 201 (1878). jfr (†): (1634 års) Regeringsform ähr uthaf .. Konungh Gustaf (II) Adolph .. aldraförst inventerat och påfunnen. RARP 8: 203 (1660).
c) (numera föga br.) uppdikta l. sätta l. ”svarva” ihop (ngt), hitta på (se HITTA PÅ 7 slutet); förr äv. oeg. l. bildl., med sakligt subj., övergående i bet.: ge upphov till (ngt); jfr b. Then ena Fabulen hafwer påfunnit then andra. Schroderus Os. 1: 317 (1635; lat. orig.: gignit). Påfinna sagor för att förvilla andra eller skrämma dem. Nilsson Ur. 2: 116 (1864).
d) (†) med avs. på gåta: gissa, lösa; jfr 1 b. Thin gåta är god, och på funnen. Verelius Herv. 149 (1672).
e) (†) lyckas erinra sig (ngt), komma på (se KOMMA PÅ 2 d). EFries (1878) hos Cederschiöld Banbr. 25.
f) (†) ss. vbalsbst. -ing l. -else i konkret(are) anv., om ngt som man l. ngn funnit på l. tänkt ut l. uppdiktat l. uppfunnit; stundom: påfund l. påhitt; äv. (motsv. a): uppfinning. Schultze Ordb. 1143 (c. 1755: Påfinnelse). Det är Bengts påfinningar, som hindrat er gå in i ert hus. Envallsson Niugg 56 (1784). En Man, som gjort en nyttig uptäckt eller påfinning. EP 1792, nr 6, s. 4. Sundén (1888).
5) (†) ta sig för l. ta sig till (ngt); jfr FINNA PÅ 4. När man will besina, / denne wärdenes osedh / huadh kan man tå på fina, / vthan ledes wedh / denne wärden wrånga. Visb. 3: 24 (c. 1631).
Ssg (till 4 a, †): PÅFINNINGS-GÅVA. uppfinningsgåva, uppfinnarbegåvning. Rinman Jernförädl. 14 (1772).
1) till 1: person (man) som påträffar l. upptäcker l. hittar ngt; äv. (motsv. 1 b) om person (man) som finner l. kommer underfund med ngt (t. ex. en sanning). Hwem som förste påfinnaren warit (av kvicksilvrets terapeutiska egenskaper vid syfilis), ther om blijr ey mycket nämdt. Lindestolpe Frans. 70 (1713). AGSilverstolpe Språkl. 72 (1814).
2) till 4: person (man) som finner på l. tänker ut l. hittar på ngt; särsk. (motsv. 4 a): uppfinnare; äv. övergående i bet.: upphovsman. LPetri Kyrkiost. 82 b (1566). Fanen, som alla uproors påfinnare är. Gustaf II Adolf 84 (c. 1620). Chydenius 132 (1765; om uppfinnare). Schulthess (1885). särsk. i uttr. påfinnare till ngt, person som finner på l. uppfinner ngt. (E. XIV) hafver varit .. en påfinnere til all ond råd. RA I. 2: 318 (1569). Schultze Ordb. 1143 (c. 1755). —
PÅFINNELIG, adj. (†) till 4: som kan finnas på l. uttänkas. Flere påfinneliga utvägar. HFinSkolvH 2: 524 (1806). —
PÅFINNERSKA, f. (†) till 1, 4: kvinna som upptäcker l. finner på l. tänker ut ngt; uppfinnerska. Schroderus Dict. 21 (c. 1635). —
Spoiler title
Spoiler content