publicerad: 1931
HITTA hit3a2, v. -ade, i ä. nysv. tid vanl. -er, hitte, hitt, hitt. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind 1: 715 (1749)); -ARE (se avledn.); jfr HITT. (pres. -ar Schroderus Comenius 91 (1639) osv.; -er LPetri Psalt. 144: 14 (1560: hittes, pass.), Lagförsl. 236 (c. 1609), Atterbom Lyr. 2: 277 (1809; i rim). ipf. -ade Gyllenborg Vill. 67 (1721) osv.; hitta Ekeblad Bref 1: 194 (1652; rättat efter hskr.), Engelke Småstad 32 (1906: hitta'); hitte JönkTb. 122 (1530), Schrevelius CivR 2: 39 (1847). sup. -at G1R 29: 779 (1560) osv. sup. o. p. pf. hitt Wallius 2Likpr. 10 (1628), Granlund Ordspr. (c. 1880)).
Ordformer
(hett- Visb. 1: 296 (c. 1620). hiitt-, hijtt-, hijt- JönkTb. 122 (1530), VRP 1704, s. 674 (: hijtte Pening). hitt- GlTer. 10 (c. 1550) osv.)
Etymologi
[fsv. hitta (ipf. hitte), motsv. fd., dan. o. nor. hitte, nor. dial. hitta, isl. hitta (ipf. hitte), träffa, finna, uppsöka, samt (det trol. från nord. språk lånade) y. feng. hyttan, eng. hit, träffa, råka, slå, hitta på m. m.; av ovisst urspr.]
1) (i sht vard.) med sakobj., äv. (i sht skämts.) med personobj.: (av en tillfällighet) finna (ngt resp. ngn som man icke särskilt sökt efter), råka på, anträffa; upphitta; äv. oeg. l. bildl. Ath han (som beskylldes för att hava stulit några skedar) .. icke annerledis fek them, wthen mz rætte hiitte. JönkTb. 122 (1530). Hittar man bi å egen bolstad, eller then han äger lott i; vare hans, som hitte. BB 21: 2 (Lag 1734). (Den primitiva människan) uppfann icke, hon upptäckte, hittade, vad tillfälligheten kastade henne i skötet. Nilsson PrimKult. 39 (1923). — särsk.
a) [jfr bet.: stjäla i sv. dial. (Herweghr Ordb. (c. 1770))] (numera föga br.) i ordspr. hitta och tiga (därmed) har tjuven i barmen, dvs. är detsamma som att stjäla; jfr HITTE-BALK. Grubb 326 (1665). Östergren (1927).
b) (vard.) i p. pf., i sådana uttr. som ngt (stundom ngn) är (som) hittat (hittad), ofta med tillägget: för det eller det priset, ngt (ngn) är otroligt l. fabulöst billig(t) (om l. när man får det resp. honom för det l. det priset). Jag lämnade 11 ducater (för porträttet), och .. räknade jag det som hittadt för det priset. Tersmeden Mem. 5: 148 (1779). Koch Timmerd. 295 (1913).
2) (i sht vard.) finna (ngt l. ngn som man sökt), få rätt l. reda på; återfinna; äv. (vard.) med indirekt refl. obj.; äv. i uttr. hitta rätt l. reda på (ngt l. ngn); äv. oeg. l. bildl. Lucidor (SVS) 202 (1672); möjl. till a. Runius Dud. 2: 37 (1712). ”Ack! den som kunde hitta sig en fyrväpling”, inföll Greta! CFDahlgren 5: 28 (1832). Men det är orätt att klaga — sorgen skulle någon gång hitta rätt på oss. AGeijer (1847) i Solnedg. 4: 130. Mor Gertrud trodde, att han ville hitta någon orätt maska i (strumporna). Rydberg Vigg 20 (1875). Med tillhjälp af .. (kompassen) och en smula terrängsinne hittade vi snart den rätta stigen. TurÅ 1907, s. 251; jfr 4. — särsk.
a) (†) närmande sig l. övergående i bet.: träffa, råka (ngn), ävensom: uppsöka (ngn). Altså önskar Jagh at hitta E. K. och alle gode wenner vthi önskeliget tilstånd. Gustaf II Adolf 568 (1628). Seglade .. Håkon Norder til Tråndhem, och for at hitta Sigurd Lade Jarl. Peringskiöld Hkr. 1: 126 (1697; isl. orig.: for a fund Sigurþar). ÖB 121 (c. 1712).
b) [med anslutning till 3; jfr motsv. anv. i dan. dial.] (†) oeg.: ”få tag i” (ngn, för att hämnas på l. tillrättavisa honom). Då jag häromdagen agade honom, svor han på sina knän att han nog skulle hitta mig. Hagberg Shaksp. 4: 277 (1848). Sundén (1885).
3) (numera bl. i vissa trakter, ngt vard. l. bygdemålsfärgat) (vid skjutning, kast o. d.) träffa (ngt l. ngn som man siktar på: mål, prick o. d.), råka; äv. oeg. l. bildl.; förr äv. i uttr. hitta i fläcken l. på fläck(en), jfr FLÄCK, sbst.1 5. Runius Dud. 2: 10 (1703). Flickan står i mjugg och tittar, / Om hennes båll det hjertat hittar / Som hon så gerna såra vill. CFGyllenborg Vitt. 1: 235 (1759, 1795). Hitta på fläck, .. (dvs.) träffa alldeles riktigt. Dalin (1852; bildl.). Hitta ngn med bollen .. Hitta prick. Östergren (1927; angivet ss. ngt vard.).
4) [jfr isl. hitta leið] i uttr. hitta vägen (förr äv. kosan o. d.) l. (i sht ngt vard.) utan obj.: finna l. känna l. veta vägen, (kunna) taga sig fram (dit l. dit); äv.: vara (väl) hemmastadd l. lokaliserad l. ha god lokalkännedom (ngnstädes); äv. oeg. l. bildl. Verelius Gothr. 3 (1664). Jag hittar ei vägen dit. Serenius (1741). Bekymret hittade vägen till hans ensliga boning. Tegnér (WB) 3: 201 (1819). Han hittade redan i staden som en inföding. Heidenstam End. 39 (1889). Segerstedt Händ. 361 (1926).
5) [bildl. l. oeg. anv. av 2] (numera mindre br.) (kunna) tänka ut, finna på, finna (se d. o. 4), hitta på (i bet. 7); förr äv.: lösa l. gissa (en gåta). Leopold i 2SAH 1: 14 (1801). Kan ni gåtan hitta? Hagberg Shaksp. 10: 130 (1850). De hitta ingenting att säga. Bergman Dröm. 187 (1904). Hallström Sagodr. 206 (1910). (†) Dy Gud weet aldrabäst, / (Hwad som (är) wårt Gagn) at hitta / Ok hwad osz tiänar bäst. Lucidor (SVS) 394 (1674). — särsk. (†) övergående i bet.: finna möjlighet till (att) l. förmå (göra ngt). Jag förmodar vrsäktan, om jag denne gång ey hittar vtföra en fulkomlig ordning och beskrifvelse. Peringskiöld MonUpl. 30 (1710).
6) (†) få, erhålla, vinna, finna (se d. o. 5); särsk. i uttr. hitta sitt rum, om begäran, anhållan o. d.: vinna (välvilligt) beaktande. Vtaff een slachtat Koo, åtskilligh kost man hitter. Palmchron SundhSp. 86 (1642). Förmoder iagh att denna min undertienstl(iga) bön sitt rum hitter. VDAkt. 1681, nr 257. Mörk Ad. 1: 9 (1742).
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) dep.: (före)finnas, vara för handen, vara att påträffa. Ingen skadhe, ingen oferd, eller klaghan hittes på wåra gator. LPetri Psalt. 144: 14 (1560; Bib. 1541: är). Wenner hittas nogh menn Munn- ok Ögne-Wänner. Lucidor (SVS) 273 (1672).
Särsk. förb.: HITTA FATT10 4. (knappast br.) till 2, tr. l. i förb. hitta fatt i: finna rätt på, få tag i (ngn l. ngt). Dahlgren Calderon 4 (1858). OLevertin (1901) hos Söderhjelm Levertin 1: 416. särsk. (enst., †) övergående i bet.: hinna fatt, övertrumfa (ngn); jfr HITTA 2 b. Får jag vara med litet, så ska jag nog hitta fatt de der smalbenta sprätthökarne. Blanche Våln. 509 (1847). —
HITTA FRAM10 4. till 4: (kunna) taga sig fram (till ett ställe); ofta bildl.: nå fram o. d. (till ngt). (Folken hava) länge tråkat (dvs. släpat sig fram) på afvägar innan de hittat fram till rätta begrep uti vitterlek. Höpken 1: 196 (1755). Högberg Frib. 64 (1910). —
HITTA HEM10 4.
1) [efter eng. hit home] (vard., föga br.) till 3: träffa sitt mål. Här ser du mina knytnäfvar och de hittar hem rätt så bra i mörkret. Hellström Kusk. 26 (1910).
2) till 4; särsk. bildl. Bellman 1: 15 (1794). Skandinaverna äro jordens kärnfriskaste folk, bara de hitta hem igen till (dvs. återfinna) sig själva! Heidenstam Dag. 88 (1909). —
HITTA IGEN10 04. jfr IGENHITTA. (i sht i vissa trakter, vard.) till (1 o.) 2: återfinna (ngt sökt l. saknat). Linné i VetAH 1739, s. 7. Östergren (1927). —
HITTA IN10 4. till 4; ofta oeg. l. bildl. Weste (1807). (Solen) hittade in genom .. fönstret i .. Hasselqvists bod. Geijerstam LycklMänn. 6 (1899). —
1) (†) till 1: (händelsevis) påträffa, hitta (ngt l. ngn). Två Skogs-Gudinnor, som hittade på Barnet (dvs. den i en ödemark utlagde, nyfödde Jupiter). Bliberg Acerra 187 (1737). Björkman (1889).
2) (†) komma på l. ertappa (ngn); avslöja l. genomskåda (ngn). Hitta på en, komma öfver en oförvarandes. Serenius (1734; under catch, v.). MoB 2: 143 (1797).
3) (vard.) till 2: finna, komma över, få tag i (ngt, äv. ngn som man sökt efter). Dock hafver jag nu hittat på en slags olja, som mig mijke lijsar. Ekeblad Bref 1: 206 (1652; rättat efter hskr.). Nu gäller det att hitta på ett ställe, där man kan vada över bäcken. Sandström NatArb. 2: 233 (1910).
5) (†) (lyckas) träffa (det rätta); äv. abs.: ”träffa huvudet på spiken”. (Sv.) Hitta på rätta tiden, (eng.) To nick the time. .. (Sv.) Du hittade på, (eng.) You hit it right. Widegren (1788).
6) (i sht i vissa trakter, vard.) händelsevis komma (att göra ngt), råka (göra ngt). Han loffuade migh i söndags, då iagh hitta på att få tala wid honum, att han ville komma till mig. Ekeblad Bref 1: 194 (1652; rättat efter hskr.). Kom man (dvs. vildgässen) dit för sent en vår, kunde det hitta på att hända, att alla häckplatser voro upptagna. Lagerlöf Holg. 2: 211 (1907).
7) (i sht vard.) till 5: finna på (se d. o. 3), utfundera, tänka ut (ngt); komma på (ngt l. den idén att göra ngt); förr äv.: gissa, lösa (en gåta o. d.), ävensom abs.: finna den rätta lösningen. Hitta på råd, utvägar, medel. GlTer. 10 (c. 1550). Hon gissade til dhess hon hitte på. BtFinlH 2: 276 (1666). Charader som jag intet hittar på. Schröderheim Fjäsk. 9 (1791). Hvad ska' vi nu hitta på att trösta oss med? Beskow SvBarn 56 (1896). Det var modern hemma på Kuddnäs, som hittade på, att han skulle gå i dansskola. Lagerlöf Top. 63 (1920). särsk.: uppdikta, sätta l. ”svarva” ihop (undanflykter, lögner o. d.). När iag hittade på den undanflyckten. Gyllenborg Vill. 67 (1721). Melin Dikt. 2: 214 (1904).
8) (vard.) ta sig för, ta sig till, ha för sig, göra (ngt, i sht ngt icke tillåtet, fuffens o. d.). Tå frågadhe hustru Jngebor, Hwad hafwen i då giordt eller hijt oppå. VRP 1695, s. 128. Bergman LBrenn. 229 (1928). —
1) (†) till 1 (o. 2): finna, (upp)-hitta. Hitta up något, som är tappadt. Lind (1749). Benedictsson Folkl. 178 (1887).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 5: finna på, hitta på (se d. o. 7). Lind (1749). Månsson Rättf. 2: 211 (1916).
Ssgr (i allm. till 1): A (numera knappast br.): HITT-BALK, -LÖN, se B. —
(5) -ORD. fyndigt l. kvickt infall, kvickhet. Ihre 1: 883 (1769). Östergren (1927; angivet ss. mindre vanl.). —
(5) -ORDIG. som lätt finner på kvicka infall, fyndig; jfr ORDHITTIG. Lind (1749; under spitzfindig). Östergren (1927; angivet ss. sällsynt). —
B: HITTE-BALK. (hitt- 1604—1677. hitte- 1681— c. 1880) [skämtsam bildning i anslutning till lagbalkarnas namn] (†) i ordspr. hittebalken och tjuvabalken följas båda åt o. d., dvs. vad ngn säger sig hava hittat är ofta stulet; jfr HITTA, v. 1 a. SvOrds. B 1 a (1604). Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-BARN. (hitte- 1587 osv. hitto- 1622—1726) [fsv. hitto barn] barn som utsatts o. övergivits (av sina närmaste) samt hittats (av ngn främmande) o. vanl. omhändertagits av det allmänna; stundom bildl. Helsingius P 3 a (1587). Kyrkol. 3: 7 (1686). Du hittebarn af Tiden. Tegnér (WB) 2: 2 (1808; om människan). Aldén Medb. 1: 98 (1884; 2. uppl.). —
-BARNS-HUS. (-barn- 1738—1749) (nästan bl. i fråga om utländska, i sht. ä. förh.) anstalt för omhändertagande o. uppfostrande av hittebarn. Lind (1738). Siwertz Sel. 2: 93 (1920). —
-GODS. i sht jur. koll. benämning på sådana föremål (lösöre) som kommit ur ägarens besittning o. sedan av annan person anträffats o. tagits i förvar. BtFinlH 2: 200 (1568). Om fynd och hittegods, och huru thet bör lysas up. MB 48 (Lag 1734; rubrik). Kôersner PolHlex. (1883). —
1) i sht jur. till 1: ersättning som rätt ägare till upphittat gods lämnar (l. enligt lag har att lämna) åt upphittaren vid godsets återfående. Verelius 269 (1681). MB 48: 1 (Lag 1734). SD(A) 1928, nr 317, s. 12.
2) (†) till 2: ersättning för uppletande o. angivande av malmfyndighet o. d. PrivBergsbr. 1649, 4: mom. 12. Berch Hush. 205 (1747). —
-MYNT. (†) koll.: upphittade mynt. Stiernman Com. 4: 598 (1684). Schmedeman Just. Ordereg. (1706). —
C (†): HITTO-BARN, se B. —
HITTARE, m.||ig. [fsv. hittare] till 1 (o. 2): person som hittar ngt; upphittare, ”finnare”; numera nästan bl. om person som gjort fornfynd. Hittarenas ensak är .. Fynd .. (o.) Strandwrak. Schmedeman Just. 790 (1682). Rig 1919, s. 157.
Ssg: hittar(e)-lön. 1) (numera nästan bl. i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 95 (1917)) till HITTA, v. 1, = HITTE-LÖN 1. Verelius 298 (1681). Topelius Fält. 4: 527 (1864). Stenfelt Skepp. 71 (1903). 2) (†) till HITTA, v. 2, = HITTE-LÖN 2. Bromell Berg. 88 (1730). PH 5: 3381 (1752). —
HITTIG, adj. (-ig 1742—1927. -iger 1740. -og 1785. -oger 1851 (i imitation av dialekt). -ug 1755 —c. 1870 (angivet ss. ”gammalt”). -uger 1844—1899 (arkaiserande)) [sv. dial. hittug; jfr nor. dial. hittig] (numera knappast br.) till 5: om person (stundom handling o. d.): påhittig, fintlig, fyndig, uppfinningsrik; jfr PÅHITTIG, GISSUG. Tersmeden Mem. 3: 62 (1740). Så hittug du är, din skälm! Börjesson E14 33 (1846). Östergren (1927; angivet ss. sällsynt). jfr ORD-HITTIG.
Avledn.: hittighet, r. l. f. (†) jfr PÅHITTIGHET. Visa en Snillets hittughet. Lanærus Försök 51 (1788). SvLittFT 1837, sp. 238.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content