publicerad: 1955
PÅGÅ på3~gå2, v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången (se för övr. GÅ). vbalsbst. -ENDE (numera bl. tillf., SvTyHlex. (1851) osv.); jfr PÅ-GÅNG.
Ordformer
(paa- 1521. på- (påå-) 1526 osv.)
Etymologi
1) (†) till PÅ I 4 c, 16 c, II 2; bildl., i uttr. hava ngt att pågå, ha ngt att stödja sig på l. lita l. hålla sig till l. grunda sina anspråk på o. d., äv. liktydigt med: ha rätt att fordra ngt; hava säkert att pågå, ha god grund för sin uppfattning o. d., ”ha fast mark under fötterna”; hava rätt att pågå, ha rättvisa l. välgrundade anspråk (att framföra); äv. vara säker o. d. att pågå, vara säker osv. att bygga på; stundom sannol. anslutet till 3; jfr PÅ I 4 c γ samt PÅSTÅ I 1. (Tullarna) äre ju så wisze och säkre at pågå, som Landträntorne. HC11H 8: 91 (1680). Hwad skiäl Commissarien N. N. har nu at pågå, kunne Wij intet så wäl weta. Schmedeman Just. 757 (1682). Hafva säkert at pågå. Serenius Aa 2 b (1734). Han har rätt at pågå. Sahlstedt (1773). (Sv.) Jag vet hvad jag har at pågå, (lat.) Cui insistendum mihi sit, bene norim. Därs. Heinrich (1828).
2) (†) till PÅ I 15 (a), 23 a, II 2, III 2 (m).
a) med personligt subj.: anfalla l. angripa (ngt l. ngn), ge sig på (ngt l. ngn); äv. abs.; äv. övergående i bet.: oförtrutet l. utan att låta sig hejdas fortsätta med framryckning l. anfall; jfr 7, 8 o. PÅ III 4. De gingo uppå landet och sågo Danawirke, och tyckte dem ded intet gott att pågå. Reenhielm OTryggw. 53 (1691; isl. orig.: at sækia). Den .. med huggvapen pågående .. Jarlen. Strinnholm Hist. 1: 359 (1834).
b) med sakligt subj.: komma över l. ansätta (ngn); drabba l. träffa (ngn); äv.: hända l. vederfaras (ngn); äv. abs., särsk. övergående dels i bet.: komma på, inträffa, dels i bet.: närma sig, nalkas; jfr PÅ I 15 a η. G1R 1: 31 (1521). När gudz almoge j gambla testamentit någhor nödh pågeck .., thå ropadhe the til gudh. OPetri 1: 307 (1527). På ålderdomen, som nu begynnar pågåå. VDAkt. 1663, nr 373. Dhe haa wäll, Gudj lof, dhen som dhem förswarar, om någon oförrätt på ginge. Därs. 1701, nr 52. Zeipel Set. 1—2: 58 (1847). jfr (opers.): Skulle och så hårdt pågåå, att the blifvo uthträngde för M:r Andersas skuld, gifve wij oss aldrig till fridz. VDAkt. 1671, nr 319.
3) (†) till PÅ I 15 d, 22, 23 a, III 2 c, g, i: gripa sig an med (ngt); ge sig i färd l. i kast med (ngt); äv.: gå med l. in på (ngt); stundom: bekväma sig till (ngt). (Han) will föga annor bekännelse pågå än han sidstledne d(en) 25 Februarij giordt hafwer. VRP 1685, s. 207. At konungen velat påbörda .. (kanikerna) någon ovanlig sång utaf k. Davids psalmer, hvilket desse goddagspiltar icke ville pågå. Corylander LundDomk. 58 (1756). Malmen i södra väggen (kan) utan hinder pågås. JernkA 1844, 2: 73. — särsk. i sådana uttr. som vara (ngn) svår l. sur l. hård o. dyl. l. vara svår osv. för ngn (att, äv. till) pågå, ss. beteckning för att ngt är svårt l. besvärligt o. d. (för ngn) att ge sig i färd med l. att gripa sig an med l. att försöka sig på med l. att yttra sig om o. d.; äv. i uttr. vara att pågå, övergående i bet.: finnas att se fram emot, stå till buds; jfr PÅ II 2. Gustaf II Adolf 140 (1617). (Bönen) är henne (dvs. den syndiga människan) Swrare pågå än Ättickia. L. Paulinus Gothus Pest. 29 b (1623). (Staden Helsingfors är) så .. aff sigh kommen .. att intet annat är att pågåå ähn blåtta fattigh domen och oförmögenheeten. BtHforsH 3: 110 (1683). På hvad tjd, och af hvilkom (kyrkan är byggd), thet är intet vist at pågå. Broman Glys. 2: 293 (c. 1730). (K. XI satte sig) stundom twärt öfwer sängen för wärks skul och sade: J skulle weta, döden är hård på gå. SvMerc. IV. 3: 4 (1759); jfr Afzelius Sag. X. 2: 358 (1866). Jag nekar icke, att en riksdag för .. (G. III) är svår att pågå. MoB 9: 171 (1788). Dalin (1855). särsk. i uttr. det är en hård kost att pågå, se KOST, sbst.3 2 b ε.
4) (i fackspr., tillf.) till PÅ III 2, III 2 b; i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om gods som matas på maskin o. d.: som tillföres l. går till bearbetning o. d. Det pågående godset af högst 20 mm. korn skall nedkrossas (i valsvärket) till 5 mm. och därunder. TT 1902, K. s. 34.
5) (†) till PÅ III 2 e: börja, taga sin början; äv. i uttr. pågå ngn, börja för ngn. (Efter) Daniels Prophetia, war then fierde och sidsta Monarchian pågången. PErici Musæus 1: 81 b (1582). Wårs Herres Advent hon oss pågår, / Sondagen för Barbara medan Werlden står. Bondeprakt. B 7 b (1662; d. orig.: paagaaer). RARP 9: 468 (1664).
6) (i sht i fackspr.) till PÅ III 2 g; i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som börjar sin tjänstgöring l. sitt vaktpass o. d. (o. därvid avlöser ngn annan). Duse GrundH 20 (1909). Ingen man av .. (den avlöste plutonchefens) pluton får lämna sin plats, förrän den pågående truppen är fullständigt orienterad. Tingsten InfUtbildnEx. 102 (1918). Vid avlösningen underrättade jag den pågående eldaren (om att kolboxen var tom). Jacobsson HavVag. 75 (1933).
7) till PÅ III 4, i fråga om värksamheten att ivrigt l. oförtrutet o. utan uppehåll syssla med ngt l. prata l. väsnas o. d.; jfr GÅ PÅ 9.
b) (numera föga br.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som ivrigt o. oförtrutet går på med sitt l. som väsnas l. ”lever” o. d.; äv. med bibegrepp av aggressivitet (jfr 2 a): gåpåig. Man har (i Shanghai) rickshåkulier öfver sig som en myggsvärm, mer pågående, mer irriterande än i Hongkong. Nyblom Österut 31 (1908). En energiskt pågående agitator och politiker. 2NF 36: 277 (1924).
8) till PÅ III 4: vara i gång; fortgå; försiggå; vara, räcka. Meurman (1847). Under den tid, som underhandlingarna pågå. TjReglArm. 1867, 4: 205. Den egentliga regntiden pågår från midten af Maj till början af Oktober. NF 15: 1127 (1891). Festen pågick och skulle förmodligen ännu pågå länge. Stiernstedt Liw. 226 (1925). — särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som (vid en viss tidpunkt just) pågår l. pågick; försiggående; stundom: innevarande. Under pågående arbete, lektion, krig, riksdag. Westee (1842). Det just pågående ögonblicket. Wikner Lifsfr. 1: 172 (1866). Klarsynte män sågo det pågående förfallet. Fahlbeck Ad. 1: 127 (1898). Med ett fortgångsverb beteckna vi en verksamhet eller ett tillstånd som pågående eller närvarande, utan att vi därvid tänka på början eller slut. Beckman SvSpr. 92 (1904). Pågående byggen. SDS 1954, nr 230, s. 4. jfr (tillf., i utvidgad anv.): Pågående lägenheter (dvs. lägenheter under uppförande). Därs. särsk. språkv. i utvidgad anv., i uttr. pågående form, perifrastisk verbform (i engelskan) som uttrycker pågående handling; jfr PROGRESSIV 6. Hammarberg o. Zetterström 76 (1929).
Avledn. [till pågå 7 o. gå på 9]: PÅGÅARE, m.||(ig.). [jfr t. draufgänger] (numera föga br.) gåpåare. Dahlgren Släktprof. 1: 291 (i handl. fr. 1838). Auerbach (1913).
Ssgr (föga br.): pågåar(e)-anda, r. l. f. (-gåare-) jfr ande VIII 5 a. Månsson Rättf. 2: 205 (1916).
PÅGÅNGSEN, adj. [jfr efterhängsen, tilltagsen] (†) gåpåig; jfr pågå 7 b. Kullberg Bref 1: 199 (1844).
Spoiler title
Spoiler content