publicerad: 1955
PÅKOMMA på3~kom2a, v. -kommer, -kom, -kommo, -kommit, -kommen (se för övr. KOMMA, v.). vbalsbst. -ANDE (†, HC11H 7: 163 (1715), HT 1916, s. 281 (1756)); jfr PÅ-KOM, PÅ-KOMMA, sbst., PÅ-KOMST.
Etymologi
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) till PÅ I 13, 15, III 2: komma l. föras l. anbringas l. fastna o. d. på ngt, komma på (se KOMMA PÅ I 1); numera bl. (ngn gg tillf.; se dock slutet) i p. pf. (l. p. pr.) med mer l. mindre adjektivisk bet.; förr äv. tr., särsk. i uttr. ngt påkommer ngt, det kommer ngt på ngt, ngt utsättes för l. angripes av ngt. Et blint tryck, då svärtan är ej öfver alt påkommen. Möller 1: 669 (1745). Under .. (transporten) böra (bi-)kuporne vara hölgde, at ej väta påkommer them. Linnæus Bijskjöts. 60 (1768). — särsk. (inom handelsflottan, fullt br.) sjöt. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om plats: dit fartyg kommit, som uppnåtts av ett fartyg, inseglad (se INSEGLA, v.2 4). Pettersson Nav. 65 (1871).
2) i vissa oeg. l. bildl. anv. av 1, med sakligt subj.
a) (ålderdomligt, numera bl. mera tillf.) med obj. betecknande person l. land l. kroppsdel o. d., i uttr. som beteckna att ngt kommer över ngn l. ngt l. att ngn l. ngt råkar ut för l. utsättes för ngt; särsk.: komma över l. drabba l. träffa (ngn l. ngt); stundom: hända l. vederfaras (ngn); om tanke l. känsla o. d.: gripa (ngn), bemäktiga sig (ngn); i sht förr äv. om svårighet l. förhinder o. d.: komma i (ngns) väg l. framträda l. visa sig för (ngn). Thå skall them hastelighit förderff offuerkomma, lika som födzlepinan qwinnonne på kommer som haffuande är. 1Tess. 5: 3 (NT 1526). OxBr. 12: 568 (1614; om förhinder). Al skada och förderf .. som af .. (bärgvärkens) misbruk både Osz och Cronan .. framdeles hända och påkomma kunde. Bergv. 1: 264 (1671). Ty ära mig twenne swårigheter på kombna. Reenhielm OTryggw. 52 (1691). Det har påkommit mig en lust att jämföra den dåvarande Geijer med den nuvarande! ALGeijer (1839) i Solnedg. 1: 41. Lysander Almqvist 146 (1878). jfr (†): Om Mantalspenningarne hafwer Kongl. M:tt sig .. således förklarat, att .. dhe Allmogen i stellet för Qwarntullen påkompne äro. Stiernman Riksd. 1406 (1660); jfr β. särsk.
α) (†) (gm arv) övergå till (ngn) l. komma (ngn) till del; jfr PÅ I 16 c ϑ. Then myndigheet och rättigheet som them (dvs. ständerna) af theres framledne Förfädher är vppåärfd och påkommen. Chesnecopherus Skäl Yyy 2 a (i handl. fr. 1607); jfr II.
β) (†) komma (se KOMMA, v. I 7 a) l. falla på (ngn att göra ngt), tillkomma (ngn att göra ngt); jfr PÅ I 55 a. Underståendes mig för ingen deel något högre aff Bonden utprässa, än honom med rätta .. påkommer at betala. LReg. 45 (1688).
b) i intr. l. abs. anv., övergående i bet.: inträda l. inträffa o. d.
α) om (slag av) väderlek, storm, rägn, mörker o. d., äv. årstid, natt, menföre o. d.; stundom: falla på; numera företrädesvis i p. pf. o. i p. pr. (se slutet); jfr PÅ III 2 e o. KOMMA PÅ I 5 a. G1R 8: 43 (1532; om menföre). För än vinthren påkommer. Därs. 26: 619 (1556). Efter Gudz skick går thet så til, / At natten nu påkomma wil. Ps. 1695, 363: 1. Då flottan i detta ändamål blifvit samlad vid Saltholmen, påkom en så häftig storm, att (osv.). Gyllengranat SvSjökr. 1: 82 (1840). Den vintergråhet, denna gång mycket tvärt påkommen, som i Arnodalens dimmor kan vara rätt bister. Hallström Ess. 77 (1917). särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: inträffande l. inträdande. Vid påkommande Storm och Oväder. Lagerström Bunyan 2: 53 (1727). (Infödingarna) tände upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande regnets och för köldens skull. Apg. 28: 2 (Bib. 1917). Plötsligt påkommande temperaturfall med snöslask. SvGeogrÅb. 1944, s. 36; jfr β β'.
β) [jfr a] (utom i α', β' numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) i annan anv., ss. beteckning för att ngt kommer över l. för ngn l. drabbar l. träffar l. bemäktigar sig ngn l. visar sig l. utbryter l. inträder l. inträffar o. d.; särsk. om ngt farligt l. obehagligt (t. ex. sjukdom, nöd, fara, frestelse, anfall). Thå frestelsen på kommer falla the ther j frå (dvs. avfalla de). Luk. 8: 13 (NT 1526). Förrvett är Ungdoms brist och offta påkommer i otijd. SColumbus Vitt. 126 (1669). Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp och neder (dvs. till o. från kommandobryggan) utan all bäfvan, allt som han ville, så ofta det påkom. Almqvist Går an 62 (1839). När nöden påkom tänkte var och en bara på sig själv. Larsson i By Vår 52 (1927). Moberg Invandr. 398 (1952). särsk.
α') (fullt br.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som kommer över ngn l. bemäktigar sig ngn o. d.; ofta: inträdande, inträffande; stundom: förefallande l. förekommande. BraheBrevväxl. II. 1: 225 (1662). Vid ett påkommande behof. Platen SvFörsv. 21 (1828). De tätt påkommande utbrotten af vrede. Hwasser VSkr. 1: 62 (1852). Hastigt påkommande sjukdomsfall. SFS 1940, s. 17.
β') (fullt br.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som kommit över l. drabbat ngn l. bemäktigat sig ngn o. d.; äv.: som inträtt l. in träffat l. utbrutit o. d. At jag vnderstundom något litet af en påkommen feber hos mig försporde. Humbla Landcr. 8 (1740). En hastigt påkommen nyfikenhet förledde honom att (osv.). Strindberg Hems. 172 (1887). Det hastigt påkomna vräkningshotet. Bergegren Strejkl. 168 (1907). Hennes plötsligt påkomna illamående. Krusenstjerna Fatt. 2: 278 (1936). särsk. (†) om barn: som ngn (hastigt o. oförmodat) begåvats med. Då sände soldaten Budh effter sijn modherbrodher .. och honom om dhetta hastiga påkombna barnet (som var fött, när soldaten kom hem från kyrkan) berådhfrågade. VDAkt. 1681, nr 333.
γ') (†) ss. vbalsbst. -ande, om inträffande fara l. angrepp o. d. Skyflar, hackor .. och flere sådane Materialier, som wid et hastigt påkommande hel nödige syntes. HC11H 7: 163 (1715). HT 1916, s. 281 (1756).
3) (†) till PÅ I 16 a β: komma (se KOMMA, v. I 14 d) på l. kosta (ngt). Schultze Ordb. 2176 (c. 1755).
4) (i sht mil., numera mindre br.) till PÅ I 21 c, III 2 g; i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som börjar sin tjänstgöring l. sitt vaktpass o. d. (o. därvid avlöser ngn annan), pågående (se PÅGÅ 6); stundom äv. i utvidgad anv. (om utbildningskurs o. d.), övergående i bet.: påföljande (se PÅ-FÖLJA 1 b). Sedan den påkommande korpralen emottagit och rangerat sitt manskap (vid vaktombyte), kommenderar han ”skyldra gevär”. TjReglArm. 1858, 2: 29. Förr fick ingen häst antagas under fyra års ålder; hästarna sattes då .. i arbete först påkommande remontskola. KrigVAT 1894, s. 51. Tingsten InfUtbildnEx. 102 (1918).
5) (i sht i skriftspr.) till PÅ III 2 n: ertappa (ngn med ngt); förr äv.: få fatt på (ngt), komma över (ngt); jfr KOMMA PÅ I 2 b, c. Therföre wiljom wi allenast ider föregifwa en gijnsteg .. till thes the hela ordinantzien med alla sina artiklar beskrefne kunde påkomma. KyrkohÅ 1931, s. 224 (1540; i annan handskrift: bekomma). Dödsdomar över personer, som påkommits med mer eller mindre öppet uttalade åsikter om Tysklands utsiktslösa läge. SvD(B) 1943, nr 304, s. 4.
II. (†) motsv. KOMMA, v. III 2 b, till PÅ I 15, 18, III 2: bringa (ngt) över (ngn l. ngt), skaffa (ngn ngt) på halsen, ådraga l. tillskynda (ngn l. ngt ngt); särsk. med avs. på beskyllning, rykte, skamfläck o. d.; stundom svårt att skilja från I 2 a; jfr KOMMA PÅ II 2 b. Dieffuulen menniskiones hedzske fiende och owen som henne all skadhe och forderff på kommet haffuer. OPetri 1: 153 (1527). All then synd som honom, aff Adam påkommen är. Dens. Hb. B 1 a (1529); jfr I 2 a α Effterdy .. H:r Jsrael mitt ringa huuss en skamfläck påkommet .. hafuer. VDAkt. 1663, nr 420. Een annor solldate hustro .. haf(ver) .. hänne dette rÿchtet påkommitt. Därs. 1680, nr 46. Abrahamsson 629 (1726). — särsk.
b) övergående i bet.: lägga (ngn ngt) till last, påbörda (ngn ngt). Stältis för rätte Nils Olsson .. om någenn mishandel (dvs. förseelse l. brott), honum war påkommen. VadstÄTb. 141 (1589).
Spoiler title
Spoiler content