[sv. dial. pålle; till sv. dial. poll, poll (äv. pål, pål), använt ss. lockord till hästar, sannol. av ljudhärmande urspr. (möjl. med tanke på det smackande ljud som höres, då en häst står o. nappar efter blad l. gräs o. d.)]
(vard.) (i sht vid tilltal till häst l. ss. smeknamn, särsk. i barnspråk, använd) benämning på häst; ofta behandlat ss. egennamn. Han hade .. grämt sig öfver sin älskade polles förändrade och magra utseende. Sturzen-Becker Septemb. 15(1834). Grefvinnan först skall sina pållar klappa. Smith Kväll. 30(1908). Han sade ett lugnande: ”Stilla, Pållarna!” till hästarna. Lagerlöf ChLöw. 375(1925). — jfr TRÄ-PÅLLE.
SAOB
