publicerad: 1955
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 15, III 2) PÅ-RULLA, v., -ning. pålinda l. rulla på (ngt) på ngt; äv. med obj. betecknande ngt varomkring ngt rullas: omlinda l. omvira (ngt) gm att rulla ngt däromkring; äv. i uttr. pårulla ngt på l. kring o. d. ngt l. pårulla ngt ngt. Under det kaflarne pårullades (vid manglingen). VexiöBl. 1831, nr 2, s. 1. SvD 1899, nr 294, s. 4 (: å). Då pigan har (väv-)räckan pårullad, utdrager hon kaveln. Hörlén GSed. 154 (1914). —
(III 2 l, m, 3, 4) -RUSANDE, p. adj. som rusar l. störtar (fram) mot ngn l. ngt (o. angriper l. kastar sig över honom l. stöter emot det o. d.); som rusar på (utan att låta sig hejdas); äv. bildl. Träd, som man slår utan på skiepp til at bryta de pårusande vågor. Möller 1: 1369 (1745). En .. pårusande Tropps anfall. KrigsmSH 1798, 1: 14. Geijer I. 4: 340 (1838; bildl.). Östergren 5: 882 (1936). —
(I 56 a) -RUSKA, v. (numera knappast br.) ruska på (ngt), skaka l. rista (ngt). Læstadius 1Journ. 290 (1831; bildl.). Tholander Ordl. (c. 1875). —
(I 13, III 2) -RUSTA. (i fackspr., numera knappast br.) anbringa tvärgående (ss. stöd för underslag tjänande) bjälke på (brostöd). 2NF 4: 289 (1905). —
(I 24 c) -RÅDA. (†) gissa på (ngt); jfr på I 24 c λ. Schroderus Liv. 746 (1626; t. texten: errathen). —
(I 15 a ζ, III 2) -RÅK ~rå2k, n.; best. -et. [vbalsbst. till sv. dial. råka på, komma i kontakt med, råka ut för; jfr sv. dial. förråk, sjukdom som man fått av vittrorna] (tillf. l. bygdemålsfärgat) om olycka l. sjukdom o. d. som åsamkats ngn av övernaturliga väsen; jfr -råka 2. Johansson Varseln. 9 (1915). —
-RÅKA, v.
1) (†) till I 13, 15, III 2: träffa o. d.; anträffat bl. bildl.
a) (lyckas) träffa det rätta; äv. i uttr. påråka rätt, träffa det rätta; äv. i uttr. rätteligen påråka ngn vara ngt, träffa det rätta i fråga om att ngn är ngt. Rudbeck Atl. 2: 216 (1689: rätt påråkat). Denna Vulcanus, hafwer Wossius rätteligen påråkat wara Noach. Därs. 3: 136 (1698). Jag nekar icke heller, at ju thesse Spåmän undertiden påråka. Block Progn. 6 (1708).
2) (†) till I 21 (k), III 2; om person: råka ut för (villfarelse o. d.). B:ns Skaldekonst .. bedröfvar .. (läsaren) genom den förirring Skalden påråkat. SvLitTidn. 1819, sp. 149.
3) (numera bl. tillf.) till III 2 n: påträffa l. anträffa l. upptäcka (ngn l. ngt), träffa l. råka på (ngn l. ngt); komma på (se komma på I 2 c); äv. bildl.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., äv. substantiverat. Schroderus Os. 1: 453 (1635). Propheter och Spåmän .. hwilke .. blefwo effterslagne, och the, som påråkades, behörigen näpste. Block Progn. 41 (1708). Tänke vi nu normen .. under begreppet af en Lag, hvilket för .. (tanken) är det genaste och i logisk mening först påråkade. Biberg 2: 47 (c. 1820). Elkan Hall 519 (1899).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content