publicerad: 1955
PÅSKINA på3~ʃi2na, v.; utom i inf. o. ss. vbalsbst. -ANDE numera bl. i pr. sg. pass. (i bet. 3 b, ngn gg tillf.) -skines (pr. sg. -skiner OxBr. 11: 627 (1632; i bet. 2 d), RP 8: 45 (1640; i bet. 2 d). — pr. sg. pass. -skines NordFrih. 1941, nr 1, s. 4 (i bet. 3 b). — ipf. -sken VDAkt. 1652, nr 12 (i bet. 2 d). — p. pf. -skint Schroderus Os. III. 1: 347 (1635; i bet. 2 d β), JPGothus EHeldin D 4 b (1636; i bet. 2 d β)). vbalsbst. -ANDE (numera bl. ngn gg tillf., i bet. 3 b, Schroderus Os. III. 2: 126 (1635; i bet. 2 d γ), Borg Luther 1: 298 (1753; i bet. 1), Kullberg Domaren 187 (1842; i bet. 3 b)), -ELSE (†, Lind 1: 171 (1749; i bet. 1)), -ING (†, Schultze Ordb. 4266 (c. 1755; i bet. 1)).
Ordformer
(-schina 1563. -skina (-ii-, -ij(h)-) 1527 osv.)
Etymologi
1) (†) om sol o. d.: skina l. lysa på (ngt). Dähnert 177 (1746). Genom solens påskinande. Borg Luther 1: 298 (1753). Schultze Ordb. 4266 (c. 1755).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.; bildl. anv. av 1 (med avs. på bet. jfr LYSA, v.2 6)] framträda klart, komma till synes; visa l. yppa sig; skönjas.
a) i uttr. låta påskina ngt, förr äv. låta ngt påskina; stundom utan obj., i förb. med komparativ konjunktion (t. ex. såsom).
α) (†) låta ngt komma till synes, lägga ngt i dagen, ådagalägga l. visa ngt; giva ngt till känna. Läther doct. Pedher her grant påå skina huru oachteliga han lääss scrifftena. OPetri 1: 237 (1527). (Konung Teodat) lät igenom sitt sinnes ostadigheet vppenbarligen påskijna, sigh wara mera benägen til odygd än til dygd. Schroderus JMCr. 314 (1620). Hans afsigt, att (i samtalet) låta påskina sin qvickhet, tycktes alldeles misslyckas i början. Spiess BiogrVans. I. 3: 15 (1799; t. orig.: seinen Witz glänzen lassen; klandrat ss. dålig övers. i JournSvL 1799, s. 729). Crusenstolpe Tess. 5: 157 (1849). Betydelsefullast synes den opposition (mot katolicismen) vara, hvilken en mängd katolska prester låtit påskina. Fahlcrantz 5: 180 (1862, 1865); jfr α'. Huruvida Görtz hyste någon af sin samtids irrmeningar, ehuru han ej lät sådant påskina inför konungen, må .. lemnas derhän. Beskow i 2SAH 43: 291 (1867); jfr β. — särsk.
α') med obj. betecknande (egenskap som präglar) ngns inställning l. sinnelag gentemot ngn l. ngt (t. ex. nåd, välvilja, kärlek, gunst, tacksamhet, frikostighet, (sid)vördnad o. d.); särsk. i uttr. låta påskina (sin) nåd osv. l. låta (sin) nåd osv. påskina (e)mot l. uppå ngn l. ngt l. låta påskina ngn (sin) nåd osv., visa (sin) nåd osv. mot ngn l. ngt, visa sig nådig osv. mot ngn l. ngt; jfr LYSA, v.2 6 c. G1R 8: 38 (1532). Den stoora munificence (dvs. frikostighet) som E:rs Högh-Gr: Excell:ce .. hafwer täckts att bewijsa och .. påskijna låta oppå min Son. BraheBrevväxl. II. 1: 198 (1661). Den motwilja och sidwördning som Staden Brehmen .. lät emot Hans Kongl. Maj:t påskina och förmärka. HC11H 14: 109 (1668). Then stora .. Nåd, och Bönhörelse, som venerandum Consistorium har behagat mig låta påskina. VDAkt. 1749, nr 190. Låt din nåd påskina. Ps. 1819, 412: 4. Palmblad Nov. 1: 29 (1840). särsk. i utvidgad anv., i uttr. låta påskina ngn befordran l. sin hjälp, låta understöd l. sin hjälp komma ngn till del, ge ngn understöd l. sin hjälp. Gör mig från them (dvs. synderna) skäär och reen, / Tijn Hielp lät migh påskijna. Ps. (Keyser) 1648, s. 230; jfr Ps. 1695, 252: 2. BraheBrevväxl. II. 1: 72 (1655).
β') med konstruktionsväxling, i uttr. låta påskina ngt med tacksamhet emot ngn, med tacksamhet låta ngt komma ngn till godo, visa tacksamhet mot ngn för ngt. Carl X Gustaf (1658) i HSH 5: 195.
γ') i uttr. låta påskina ringa anseende, framträda i l. intaga en blygsam yttre ställning i livet l. samhället; jfr ANSEENDE, sbst. I 2 b α β'. L. Paulinus Gothus ThesCat. 199 (1631). Swebilius Cat. 2: 43 (1689).
δ') övergående i bet.: hänvisa på ngt, återkalla ngt i ngns minne. Vthi .. Altarens Offrets Fijrande införes .. the Trognas Böner .. och medh thetta Bruuk låter then allmenlige Kyrkian påskijna Christi Exempel, hwilken vthi Nattwardsens Offer hafwer hafft monge Böner til sin Fader. Schroderus Os. III. 1: 326 (1635).
ε') med subj. betecknande ngt som tjänar ss. medel att ådagalägga ngt l. att ge ngt till känna: ge ngt vid handen, utvisa ngt; stundom: förebåda ngt. Chesnecopherus Skäl Nn 2 b (i handl. fr. 1595). Framman för owanlige .. förandringar (gå) faslige Syner, och Järnteckn, som sådant påskijna låta. Schroderus Comenius 973 (1639). PoetK 1816, 1: XIX.
β) [specialanv. av α] antydningsvis l. i mer l. mindre förtäckta ordalag ge ngt till känna; låta förstå ngt; antyda ngt; äv.: söka göra ngt troligt l. (söka) göra ngt gällande; stundom: låtsa ngt l. ge sken av ngt; äv. i uttr. låta påskina ngt för ngn; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från α. Emedan han ej blygdes att visa .. (sin blessyr) och således icke haft någon orsak att låta påskina för sin son, att han hörde till de oblesserade. Runeberg ESkr. 1: 193 (c. 1836). (Eftersom) hvar och en inventor gerna vill låta påskina att hans tillställning är den mäst förmånliga. Åkerman Stångj. 23 (1839). Det hviskades om, att hon vore flera år äldre, än hon ville låta påskina. Lindhé Ledf. 2 (1903). Gummerus JägAktiv. 91 (1927). jfr (†): Låtandes påskijna lijkasom dee trodde, at (osv.). Annerstedt UUH Bih. 2: 395 (i handl. fr. 1693; rättat efter hskr.). — särsk.
α') i sådana uttr. som låta påskina (sin) lärdom l. okunnighet l. sorgfällighet, låta förstå att man besitter lärdom l. att man är lärd resp. okunnig osv.; vilja gälla för att vara lärd resp. okunnig osv. HLilljebjörn Hågk. 1: 126 (1865). Ett af .. (Almqvists) medel att slå blå dunster för läsarne .. var att uppduka eller låta påskina denna ofantliga lärdom. Lysander Almqvist 202 (1878). (O. Rudbeck d. ä.) ville .. ej veta av .. (den nyare arkitekturen) och låter åtminstone påskina sin fullkomliga okunnighet. Fornv. 1941, s. 253. jfr (†): (Kinesen) hyser .. för mycken takt för att låta sitt förmenta företräde (med hänsyn till nationalitet) påskina i närvaro af sina utländska gäster. Castrén Res. 2: 408 (1848).
β') med sakligt subj. betecknande yttrande l. uttalande l. stildrag o. d.: antyda l. låta förstå ngt; (vilja) göra ngt gällande; ge sken av ngt. En vanställd eller missförstådd sanning .. gör ofta mera skada än .. (en osanning) förmedelst det utseende af sanning den låter påskina. Livijn 2: 256 (1834); jfr α ε'. Såsom hennes ord läto påskina. Östergren (1935). (Hjalmar Söderbergs berättarkonst) har vida större rikedom på färgadjektiv än vad dess opatetiska ton låter påskina. Bergman i 3SAH LXI. 2: 108 (1950).
b) (†) i uttr. låta påskina med ngt, visa (tecken till) ngt. (Eftersom) han ännu (dvs. åter) börjer medh sitt raserij (dvs. sinnessjukdom) låta påskijna. ConsAcAboP 4: 223 (1674).
c) (†) i uttr. låta påskina sig l. låta sig påskina.
α) om person: visa sig (såsom ngt). E(ders) F(urstliga) N(åde) haffwer låtit påskina sigh, Såsom en Christelig wäl vptucktat Förstinna. AJGothus ThesEp. 4: 36 (1619).
β) om ngt sakligt: visa sig, komma till synes; äv. dels i uttr. låta sig påskina att den har ngt, visa sig ha ngt, dels i uttr. låta påskina sig till fredlig, se ut att vara fredlig, se fredlig ut. RA I. 1: 521 (1547). Gudz wärck lät sigh påskijna, / At thet hade större krafft, / Än Påwens Disciplin[a]. PolitVis. 183 (1626). Then Guddomlige Krafft, som lät sigh hoos Gregorium påskijna. Schroderus Os. 1: 198 (1635). Sedan alt til fredeligt sig lät påskina (vid norska gränsen), begaf jag mig neder til mina Poster igen. HC11H 7: 157 (1715).
d) (†) i annan anv.: synas; visa sig; komma till synes; stundom: bli av, inträffa; äv. opers.; äv. med subj. bestående av en ackusativ med inf.; äv. i uttr. litet påskiner att (osv.), det ter sig föga sannolikt att (osv.). OxBr. 11: 627 (1632). (De) skole först giöra rechenskap i Cammaren, effter lijtett påskiner, att dee på någon kyrkio bygt haffva. RP 8: 45 (1640). Hon orckar wäl (såsom nocksampt påsken) både äta, dricka ock sofua. VDAkt. 1652, nr 12. (De unga må) redeligen läsa (kristendomens huvudstycken), at när the ther vthi tilsporde blifwa, kunna swara ther til, at påskijna måtte them icke vthan Frucht hafwa warit vnder Predikan. Rudbeckius Luther Cat. 27 (1667). Man talade .. om den förste December, och alla gissningar derom, ty ännu visste man ej bestämdt hvad som då skulle påskina. Knorring Skizz. II. 2: 123 (1845). Efter hvad det vill påskina. Berndtson (1880). — särsk.
α) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α') som visar sig l. visas l. kommer till synes (emot ngn). E:s högh Grefl. Excell:tz osäijelige emot min ringa person altijdh påskijnande gunst och Nådhe. BraheBrevväxl. II. 1: 83 (1657). KKD 6: 290 (1720).
β) i p. pf.; dels i uttr. vara påskint, ha visat sig l. kommit till synes, dels med mer l. mindre adjektivisk bet.: som kommit till synes l. visats. Theras någorlunda påskijnte Hörsamheet. Schroderus Os. III. 1: 347 (1635). Fast hon nu i någre åhr .. åtskilleligen medh ålderen kämpat hafwer, är lijkwäl altijdh emoot all menniskeligh förhoppning, förbättring på skijnt. JPGothus EHeldin D 4 b (1636).
γ) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. utvärtes gudaktighetens påskinande, framträdande l. företeende av gudaktighet i det yttre; jfr 3 b. Man skal holla Messa medh .. itt vthwärtes Gudachtighetennes Påskijnande. Schroderus Os. III. 2: 126 (1635).
3) [utvecklat ur 2] låta påskina (i bet. 2 a β).
a) (mera tillf.) i uttr. vilja (äv. söka) påskina ngt. Du är kär .., och det mer än, vad du vill påskina. Fröding Brev 4 (1878). SvD(A) 1913, nr 314, s. 7 (: söka). Man (kan) inte finna .. (Fredrika Bremers lärdom) lika grundlig som författarinnan tycks vilja påskina. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 323 (1947). Aronson FjärdeVäg. 59 (1950: ville).
b) (numera bl. ngn gg tillf.) i annan anv.; anträffat bl. i inf., i pr. sg. pass. samt ss. vbalsbst. -ande. Verlden har, gunås, blifvit så beskaffad, att äfven hofven måste strutta med tiden, och påskina en art medborglighet. CFDahlgren 5: 180 (1833). Genom påskinande af en viss invigdhet .. sökte (de) narra sig till åtminstone skenet af inflytande och betydenhet. Kullberg Domaren 187 (1842). Det (skedda) är trots allt inte fullt så rekordmässigt, som det på sina håll påskines. NordFrih. 1941, nr 1, s. 4. jfr (†): På-skina .. (dvs.) Visa, betyga, låta se, (lat.) Demonstrare. Schultze Ordb. 4266 (c. 1755); jfr 2 a α.
Avledn.: PÅSKINLIG, adj. (†) till 2 a α, d: ögonskenlig, påtaglig. Lipmanson Clemens TomS 33 (1877; uppl. 1906: påtaglig).
Spoiler title
Spoiler content