publicerad: 1955
PÅSTÅENDE på3~stå2ende, n.; best. -et; pl. -en (Celsius G1 1: 33 (1746) osv.) ((†) -er PH 6: 3884 (1756), BL 19: 117 (1852). — Anm. Denna pluralform klandras i JournSvL 1797, s. 141, o. Därs. 1798, s. 756).
Etymologi
1) (†) motsv. PÅSTÅ I 2 a, i uttr. påstående av sin rätt, om handlingen l. förhållandet att hålla l. stå på l. hävda sin rätt; äv. (övergående i 2) i uttr. påstående av rättighet, hävdande l. vindicerande av rättighet. Påstående af rättighet. Serenius (1734; under claim). Vid påstående af sin rätt. Heinrich (1828).
2) (numera bl. jur.) motsv. PÅSTÅ I 3: handlingen att göra anspråk l. yrka på l. kräva l. fordra l. begära ngt; oftast konkretare, med tanke på innehållet i det som kräves l. påyrkas; krav, fordran, anspråk; yrkande; särsk. dels i uttr. påstående om (förr äv. av l. på l. till) ngt, i sht förr äv. (e)mot ngn, anspråk l. krav på l. yrkande på l. om ngt resp. anspråk l. yrkande som göres gällande mot ngn, dels (numera föga br.) i förb. med inf. l. att-sats: anspråk l. krav l. yrkande (att osv.). Eneman Resa 2: 221 (1712). Hafva the orett at påstå, moste vi retta them, och befalla them .. tiga med vidare sådant påstående. Swedberg Lefv. 426 (1729); jfr 1 o. PÅSTÅ I 1 b. NoraskogArk. 4: 379 (1769: af). Lagerbring 1Hist. 2: 6 (1773: til). (Infödingarna) verkstälde till större delen Capitainens obilliga påstående att nedlägga vapnen. Cook 2Resa 269 (1783). Gustaf III 5: 228 (1790: på). Påståendet, att målet ej till pröfning måtte upptagas. Westee (1842). Dalin (1855: mot). Krigsfiskalen .. åtalade marinintendenten .. med påstående om ansvar och ersättningsskyldighet. VL 1908, nr 208, s. 2. (†) Liljehorn har fått påstående att mista hufvudet. MoB 6: 99 (1789). — jfr ANMÄRKNINGS-, ANSVARS-, ARREST-, DESERTIONS-, KVARSTADS-, REKONVENTIONS-PÅSTÅENDE. — särsk.
a) i uttr. göra l. väcka påstående, framställa yrkande l. anspråk; numera företrädesvis i uttr. göra l. väcka påstående om ngt, i sht förr äv. (e)mot ngn (om ngt), förr äv. på ngt l. ngn, framställa yrkande om ngt l. emot ngn (om ngt) resp. framställa anspråk på ngt l. ngn; i sht förr äv. i förb. med inf. l. att-sats, i uttr. göra l. väcka påstående att l. det (osv.), framställa yrkande l. anspråk på att (osv.). 2RA 3: 533 (1734). Påstående giordes, det Ridderskapet och Adelen skulle vara .. efterlåtit, at (osv.). Triewald Konst. 44 (1734). At låta någon .. ransakningen bivista, samt giöra det påstående, som han .. kan finna sig befogad til. PH 3: 2380 (1747). Gjöra påstående på något. Lind (1749). Czaren gjorde påstående på Generalerne Dücker och Taube, för det de, såsom hemförlofvade ur Ryska Fångenskapen på reverser, at icke tjäna emot Czaren .., bivistat Slaget vid Helsingborg. Loenbom Stenbock 3: 149 (1760). Wallquist EcclSaml. 5—8: 265 (1794: mot). Påstående härom må .. väckas av kronans ombudsman. SFS 1927, s. 5. jfr (†): (Sv.) Göra påstående .. emot en ting, (fr.) protester el. réclamer contre qlch. Weste (1807).
b) (†) i uttr. svar av innehåll och påstående att (osv.), svar innehållande kravet l. begäran l. föreskriften att (osv.). KKD 2: 285 (1718).
c) (numera knappast br.) i uttr. på l. efter ngns påstående, på resp. efter ngns yrkande l. begäran. SvMerc. 3: 676 (1757: efter). BL 12: 272 (1846).
d) (†) övergående i bet.: anspråksfullhet. (Man) bemärker .. (hos köpmän) en stridighet (contrast) af .. okunnighet och påstående, som upväcker medlidande. Löwegren Knigge 3: 109 (1799; t. orig.: Prätension).
3) motsv. PÅSTÅ I 4: handlingen att påstå ngt; vanl. konkretare, om vad ngn påstår, särsk.: mening som hävdas l. göres gällande; utsaga l. yttrande (i tal l. skrift) vari ngt påstås; stundom äv. (språkv.) om påståendesats. Ogrundade, obevisade påståenden. Schmedeman Just. 1410 (1695). Ehrenadler Tel. 191 (1723; abstr.). Ach hvad verlden skulle vara förskräckelig .., om dessa dårar (dvs. jansenister o. pietister) hade i deras påståender rätt. Bergeström IndBref 36 (1770). Jag sätter påstående emot påstående. Geijer I. 5: 3 (1810). Satser, som innehålla påstående eller fråga. Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 30 (1896). Jakat, nekat påstående. Östergren (1935). jfr (†): Skulle .. ledamöterne (i sällskapet) stadna i tvist, röste med slutne sedlar, och de flesta rösternas påstående gälle såsom beslut. 2SAH 49: 243 (i handl. fr. 1803); jfr 2. — jfr MOT-, SAK-PÅSTÅENDE.
II. (†) motsv. PÅSTÅ II 1; i uttr. under l. vid ngts påstående l. under påståendet av ngt, medan ngt pågår l. varar l. försiggår l. råder; under påståendet, medan den l. det osv. varar. Höst och wåhr wedh flodens påstående lemnes wattnet fritt uthlopp. AktsamlKungsådreinst. 132 (1681). Under påståendet af bem:de disputation. Annerstedt UUH Bih. 2: 375 (i handl. fr. 1691). Altid är hvardera för sig (dvs. kopporna o. mässlingen) under påståendet så svår och äfventyrlig, at Patienten har fullt nog af den ena. VetAH 1766, s. 69. Lagerbring 1Hist. 2: 79 (1773).
Ssgr (till I 3): PÅSTÅENDE-SATS. sats innehållande ett påstående; vanl. (i sht språkv.) allmännare, om narrativ sats (motsatt: frågesats l. uppmaningssats o. d.). Svedbom Satsl. 6 (1843). Det skadar icke att emellanåt sätta frågetecken efter tidningspressens positivaste påståendesatser. PT 1898, nr 282 A, s. 2. Danell SvSpr. 113 (1927). —
-VISS. (tillf.) särsk. i fråga om uttalande: som utmärkes av tvärsäkra påståenden. Höglund NilsI 42 (1912).
Spoiler title
Spoiler content