SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 15, III 2) PÅ-SVEPA, -ning. (mera tillf.) gm omsvepning l. omveckling l. omlindning anbringa (ngt, t. ex. tygstycke, äv. band o. d.) på ngt l. ngn, svepa på; äv. i uttr. påsvepa ngt på ngt l. ngn; stundom äv. med obj. betecknande den varomkring ngt svepes: svepa in (ngn) i fällar l. pälsvärk l. tjocka kläder o. d. Linné Diet. 1: 89 (c. 1750; i p. pf., om person). Enkvistar, som rensas, kunna påsvepas (ss. bindsle i gärdesgårdar) på samma sätt å störparen som den klufna granbusken. Skogvakt. 1891, s. 233. särsk. vävn. = på-bomma; ss. vbalsbst. -ning äv. om viss tur i dansleken ”väva vadmal”. Hubendick FlickLek. 105 (1879: påsvepning; i dansleken).
-SVETS. [till -svetsa o. svetsa på] (i fackspr.) påsvetsning; äv. konkret, om ngt som anbragts l. pålagts på ngt medelst svetsning. TT 1945, s. 693.
(I 13, 15, III 2) -SVETSA, -ning. (i sht i fackspr.) gm svetsning anbringa l. fastsätta (ngt) på ngt, svetsa på; äv. i uttr. påsvetsa ngt med ngt, medelst svetsning förse ngt med ngt l. (numera vanl.) medelst svetsning pålägga ngt (t. ex. ett söndrigt värktyg) med ngt (t. ex. snabbstål). Påtasche ringar medh fiedrar .. påschwesat. HovförtärSthm 1719, s. 1014. Påsvetsning af nickelplåt på järn och stål. 2NF 19: 934 (1913). Hållare påsvetsad med snabbstål. PåsvetsnAga 4 (1945).
(I 15, III 2) -SY, -ende, -ning. gm att sy anbringa l. sätta fast (ngt) på ngt; sy fast (ngt på ngt), sy på; stundom: brodera (ngt) på ngt; äv. (särsk. i uttr. påsy ngt med ngt) med obj. betecknande det varpå ngt sys, särsk.: gm att sy l. brodera förse (ngt med ngt), i sht förr äv. i p. pf. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.) utan närmare bestämning: utsirad medelst prydnader o. d. som sytts på (l. broderats). BoupptRasbo 1698. 2 st: Hwijta på sydde Borderij Sängkappor. BoupptRArk. 1703. Et stycke .. Bomulls-Lärft, med 2:ne påsydda Bokstäfver. DA 1771, nr 3, s. 4. Perlor påsys vanligen med hvitt silke. Hagdahl Fråga 399 (1883). Många alnar gröna sidenband, påsydda med blommor av skärt siden. Lagerlöf Mårb. 162 (1922).
Ssg: påsynings-beslag. (numera mindre br.) arkeol. (metall)beslag avsett l. använt att fastsys på dräkt. AntT XVIII. 1: 141 (1905). Fornv. 1911, s. 271. AntT XXII. 4: 74 (1919).
(I 24) -SYFTA, -an (HC12H 2: 5 (1709), VDAkt. 1798, nr 153), -else (Lind 1: 533 (1749)); jfr -syfte. (†) åsyfta. Dalin (1855).
1) ha för avsikt l. ha till syftemål att åstadkomma l. vinna l. utföra l. skänka (ngt) o. d.; avse (se d. o. II 2 a); äv. med obj. bestående av inf. (med l. utan infinitivmärke) l. att-sats; äv. i uttr. påsyfta åt ngt, avse ngt; äv. i p. pf. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.): åsyftad, avsedd. VDAkt. 1699, nr 482. Kostnaden är liten mot den påsyftade nyttan. Dalin Arg. 2: 143 (1734, 1754). Ändemålet, som med orden påsyftas, är at gifva våra tankar tillkiänna. Hof Skrifs. 9 (1753). De påsyfta kullkasta all religion liksom Voltaire. Olsson Herdam. 1: 153 (i handl. fr. 1780). Schartau Pred. 517 (1822; med att-sats). ÖoL (1852). särsk.
a) med sakligt subj. (jfr b); jfr avse II 2 a α β', β β'. HSH 40: 298 (1727). Upväckelse .. som påsyftar värkelig frälsning. Nohrborg 113 (c. 1765). Lyttkens DramBroxv. 283 (i handl. fr. c. 1800: påsyftar åt). Lycurgi lagar påsyftade att härda Spartanerne. Regnér Begr. 1: 35 (1807). Schartau Pred. 370 (1823).
b) med obj. betecknande plats l. institution: ha för avsikt l. ha till syftemål att komma till l. nå l. bli knuten till; äv. med subj. betecknande ngns hjärta o. d. Annerstedt UUH Bih. 3: 194 (i handl. fr. 1730). Gud låte dig med beständig hälsa dit anlända, som ditt hjärta och sinne påsyftar. Ambrosiani SvSkråämb. 155 (i handl. fr. 1827).
c) ss. vbalsbst. -an l. -ande, syfte, syftemål. 2RARP 6: 601 (1731: påsyftande). VDAkt. 1798, nr 153 (: påsyftan).
2) (hän)syfta på (ngt l. ngn); tänka på l. mena (ngt l. ngn); avse (se d. o. II 1); äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som man l. ngn syftat l. syftar på (äv. substantiverat); jfr på I 24 e. Benzelstierna Cens. 205 (1743). (Om satiren) ägde sin vanliga värckan, (näml.) den påsyftades förvärring, så (osv.). Kellgren (SVS) 1: 150 (c. 1780). Auctor (dvs. A. v. Stiernman) påsyftar här (dvs. i en passage i femte boken i Svea och Götha höfdinga-minne) IV Bokens I Capitel, om Fougtar .. öfver Gefle eller Vester-Norrland. Porthan 5: 268 (1785). ÖoL (1852). särsk.
a) med sakligt subj.: syfta på l. gälla l. ha avseende på (ngt); jfr avse II 1 b. Ödmann StrFörs. III. 2: 113 (1811). Bifogade Tariff, som .. påsyftar enskildte Brännerier i Städerne. SPF 1816, s. 346.
b) ss. vbalsbst. -an, i uttr. ngts innehåll och påsyftan, om det som ngt innehåller o. har avseende på l. gäller. Högbem:te brefz innehåld och påsyftan. HC12H 2: 5 (1709).
-SYFTE. [till -syfta o. uttr. syfta på ngt (jfr på I 24)] (†) syfte, syftemål; jfr -syfta 1 c. Rydelius Förn. Föret. § 19 (1718, 1737). Liljestråle Fid. Föret. 5 a (1797).
(I 24 b) -SYN.
1) (i sht i skriftspr.) påseende; särsk. i uttr. vid första påsynen l. vid (en) första påsyn l. vid närmare påsyn, vid första resp. närmare påseende; äv. oeg. l. bildl. Lind 2: 143 (1738). Sturzen-Becker Te deum! 56 (1856: vid närmare påsyn). SvLösen 1918, s. 195 (: vid första påsynen). De här avhandlade konstsömmarna te sig vid första påsyn rätt olikartade. Fatab. 1923, s. 67. Ett av kansliråden tog för granskning med sig hem den till påsyn inlämnade andra volymen. DonGrapean. 569 (1945). Arv 1946, s. 146 (: Vid en första påsyn). särsk. (†) i uttr. uti ngns påsyn, i ngns åsyn; jfr påseende 1 c. Dahlberg Dagb. 39 (c. 1660; uppl. 1912).
2) (†) utseende; jfr påseende 3. Schroderus Os. 1: 608 (1635).
(I 24 b) -SYNA. (i fackspr.) vid syneförrättning konstatera (brist o. d.); äv. (numera mindre br.): vid syneförrättning fastställa (ngt som skall göras, t. ex. arbete l. reparation); äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.; jfr på III 6 samt åsyna, v. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 1, Bil. nr 6 b, s. 53. Efter det vid en å bostället Hanebol .. hållen ekonomisk besigtning påsynats reparationer å församlingarnas hus .., hafva .. komiterade (osv.). Därs. 1896, I. 1: nr 57, s. 14. Är vid besiktningen påsynad brist ringa, må arrendatorn föreläggas att (osv.). SFS 1934, s. 628. De påsynta bristerna. Nilsson HistFärs 220 (1940).
(I 24 b) -SYNARE. (†) uppsyningsman?; jfr påseare. Påsynare & tilsynare plane verba nova non sunt (dvs. äro icke fullkomligt nya ord). Pfeif DeHabitu 271 (1713).
(I 34 l) -SYNAS, v. dep. (†) framgå, bli l. vara tydlig l. uppenbar; anträffat bl. dels opers., dels med subj. bestående av indirekt frågesats. (Skrivet) mhz glasögen och sömpnige ögen som på synds. HB 2: 343 (1598). Petreius Beskr. 2: 169 (1614).
-SYNT, p. adj.1, se -syna.
(I 34 l) -SYNT, p. adj.2 n. sg. [sannol. utgående från det adj. som föreligger i fd. a syn, isl. ásýnn, synbar, men senare sannol. anslutet till -synas o. uppfattat ss. p. pf.; jfr äv. isl. ásýna, visa, lägga i dagen] (†) i uttr. vara l. varda påsynt, vara resp. bli tydligt l. uppenbart; framgå; läggas i dagen; äv.: synas, förefalla, se ut. Raimundius HistLiturg. 85 (i handl. fr. 1588). Huru konung Sigismundus hafuer söktt Sveriges rijkes undersåteres gagn och bäste, .. dedh ähr nogsamptt påsynt, uthi dedh som sigh strax deropå .. hafuer tildraget. AOxenstierna 2: 96 (1612). Althenstund thet war påsynt, såsom the alle gemeenlighen worde sigh .. (till Argos) förfoghande, kom ock Borgmästaren tijdt medh. Schroderus Liv. 656 (1626). Därs. 856 (: wardt påsynt).
(I 24 c δ β', δ') -SÄGA. [fsv. pasighia] (†) yttra l. säga (ngt) som har avseende på l. riktar sig mot (ngn); göra (ngn) till föremål för uttalande(n) som innehåller (innehålla) l. innebär(a) (ngt); särsk. med avs. på ngt ofördelaktigt: tillvita (ngn ngt), lägga (ngn ngt) till last; äv. med avs. på vittnesbörd l. klagan: framföra l. rikta mot (ngn); äv. med enbart sakobj., i uttr. påsäga ngt ont, säga ngt ont, komma med klander. Ther h(ans) n(åde) paa seygis ath han haffuer fördriffuit biscopana, Suarar h(ans) n(åde) och seger ther kortt ney till. G1R 6: 145 (1529). E. H. skall .. förnimma den klagan annorledes i sanning finnas än hon mig påsagd är. HSH 4: 222 (c. 1570). Ingen fans som med schiäll wiste honom vti nogon moto at påsäya, annat än thet som erligit oc retuist är. VRP 1607, s. 145. Falsk Witnesbörd, som honom .. bliffuer påsagdt. Bondepract. D 8 a (1662). Att så full giöra, Apostelens befallning, att ingen .. må hafva något ondt att påsäga. VDAkt. 1756, nr 254. jfr: Der igenom hafuer hustru karin sagdt En osanningh på Nilss påuelson, som hon till förrenna honom beskylt och på sagdt hafuer. ÅngermDomb. 27/6 1636, fol. 111. särsk. med avs. på konkret föremål: anklaga (ngn) för l. tillvita (ngn) att på olagligt sätt ha kommit över (ngt). TbLödöse 193 (1590).
-SÄGN. (posegn) [till -säga] (†) beskyllning. Johansson Noraskog 2: 307 (cit. fr. 1545).
(I 15 a, III 2, III 2 m) -SÄNDA. (†) skicka (ngn ngt) på halsen; särsk. oeg. l. bildl. (med avs. på sjukdom, död, straff), stundom: låta (ngt) komma över l. drabba (ngn); äv. med enbart sakobj., om Gud: låta (ngt) inträffa. Der då en misswexst j alle Provincier .. af Gudh påsendes, skulle .. heela Rijkedt koma j fahra. RARP 2: 119 (1634). Döden, som tu (dvs. Gud) osz påsänder. Emporagrius Cat. E 7 b (1669). En .. täflingsskrift, mig påsänd att bedömma. Atterbom (1851) i 3SAH XXXVIII. 2: 15. Tadiben (frågar) den sjuke, om han .. har sig bekant, af hvem sjukdomen blifvit honom påsänd. Castrén Res. 1: 206 (1852).
-SÄTTA, -else (†, Lind 1: 137 (1749: påsättjelse)), -ning (G1R 23: 434 (1552) osv.); -are (se avledn.). [fsv. pasätia] A. motsv. sätta i tr. anv.
1) till I 13, 15, III 2: sätta (ngt) så att det vilar på ngt l. ngn l. (o. utom i a företrädesvis) så att det sitter mer l. mindre fast på ngt l. ngn, sätta på (ngt); anbringa (ngt) på ngt l. ngn; äv. i uttr. påsätta ngt på ngt (l. ngn) l. påsätta ngt (l. ngn) ngt. 3SthmTb. 2: 301 (1599). Fjättrors påsättjelse. Lind 1: 137 (1749). Genom denna hässjning (kan) ett godt och grönt hö .. bergas, allenast man .. tunnt påsätter gräset. LBÄ 44—50: 277 (1801). Påsättning af ett nytt cylinderhjul på en gammal drif. Ericsson Ur. 224 (1897). Skjuta med påsatta bajonetter. Alm Eldhandv. 1: 276 (1933). särsk.
a) i fråga om placerande av kokkärl l. stekpanna o. d. på spis l. på trefot o. d. över eld l. på kokplatta o. d. för kokning l. uppvärmning l. stekning o. d.: sätta på; med obj. betecknande dels kokkärl osv., dels innehåll i kokkärl osv. Kockeb. A 2 b (1650). Den gamla började .. röra i den påsatta pannan. Dybeck Runa 1849, s. 24. Stäng luckan på din plåtkamin! / Och påsätt pyttipannan! Folcke SthmÅr 41 (1928).
b) med avs. på klädesplagg l. glasögon l. prydnad o. d. (jfr c): sätta på; ta på; äv. i uttr. påsätta ngn ngt, sätta på ngn ngt. Berendes Vitt. 10 (c. 1670). Mannen påsatte sina glasögon och genomläste papperet. Palmblad Nov. 1: 153 (1840). De äro klädda i hastigt påsatt helgdagsdrägt. Böttiger 3: 17 (1843, 1858). Hennes kapotthatt var slarfvigt påsatt. Hedberg Mann Budd. 2: 240 (1904). Ett löst påsatt halsband. Östergren (1935). särsk. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl.; särsk. med avs. på min l. ansiktsuttryck o. d.: ta på. Då, / Påsätts moraliska minen. Wennerberg 2: 68 (1849, 1882). jfr (†): Han dölde sin glädie med en påsatt (dvs. låtsad) sorg. Serenius Ccc 4 a (1734); jfr påtaga 6 a.
c) refl.: sätta på sig (ngt); särsk. motsv. b, med avs. på klädesplagg osv.; jfr på III 2 a α. Jag påsätter mig endast min promenadhufva. Almqvist GMim. 1: 204 (1841). Han skall påsätta sig blodiglar att utsuga den onda bloden. Moberg Rid 167 (1941). särsk. (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl.; särsk. motsv. b slutet, med avs. på min osv.: ta på sig. Leopold 5: 394 (1797). Han påsatte sig nu en vänligare min. CFDahlgren 5: 12 (1832).
d) påsy l. fastsätta (tygstycke l. band l. spets o. d.) på klädesplagg o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om ngt (t. ex. prydnad av band l. spetsar o. d.) som påsytts på klädesplagg o. d. En påsättning af band på fruentimmerns underkiortel. Möller 1: 119 (1745). Påsättandet af kilen (på linntyget). NJournD 1860, s. 15. Svensson SkånFolkdr. 53 (1935).
e) (numera bl. mera tillf.) med avs. på färg l. fernissa l. massa o. d.: lägga l. stryka på; äv. mer l. mindre bildl. Stråle RörstrH 16 (cit. fr. 1725). Med svass och ord och påsatt färg man aldrig honom drillar. Liljestråle Fid. 765 (1797). Lackeringen (måste) poleras å den sist påsatta fernissan. Herrmann Lackering 15 (1854). TT 1884, s. 24.
f) metall. förse ugn (särsk. mas- l. smältugn) l. härd o. d. med (kol l. smältgods l. slagg l. bränsle o. d.); uppsätta; numera företrädesvis ss. vbalsbst. -ning, särsk. konkret, om (mängd av) kol l. smältgods osv. som uppsättes; jfr på III 2 b. Polhem Bet. 1: 7 (1721). Vid slutet af Blåsningen påsättes så mycket Malm, at den af kolen icke fulleligen kan smältas. Rinman 1: 216 (1788). Då bränningen skulle afslutas, fortfors ännu några timmar med schiffers påsättning (i tegelugnen). VetAH 1815, s. 203. PT 1910, nr 155 A, s. 2 (: påsättning; konkret). jfr slagg-, tackjärns-påsättning m. fl.
g) bärgv. i utvidgad anv., med avs. på borrhål: anbringa, ansätta (se d. o. I 1 c). Wetterdal Grufbr. 133 (1878).
h) (†) med konstruktionsväxling, i uttr. ngn blir påsatt med ngt, ngt sättes (hårt) l. stötes emot ngn. Jag .. blef .. med skarpladdade byssor in på bara kroppen påsatt, stött, trugat (av snapphanarna). Cavallin Herdam. 4: 287 (i handl. fr. 1695).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1 (jfr 1 b slutet, c slutet, e, g), särsk. med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt; numera företrädesvis (i folkligt spr. samt kulturhist.) med avs. på sjukdom o. d.: på övernaturligt sätt (gm trolldom o. d.) åsamka (ngn) l. skaffa (ngn) på halsen, sätta på (ngn en sjukdom osv.); stundom äv. utan personobj.; förr äv. i uttr. påsätta ngn fläck, sätta fläck på ngns namn (gm orättvisa beskyllningar o. d.); jfr på I 15 a ζ, 16 c. Dhen fläck, dhe tänckt mig påsättia. VDAkt. 1705, nr 232. (Barnsjukdomen) ’Kråsa' kan ’påsättas' ett barn. FolklEtnSt. 3: 114 (1922). De makter, som påsatt sjukdomen. Backman Älvabl. 28 (1927). särsk.
a) (†) med avs. på skatt l. avgift o. d.: pålägga (ngn ngt); äv. utan personobj., stundom: fastställa; äv. med avs. på böter o. d.: ålägga l. döma (ngn) att utbetala l. erlägga; äv. med avs. på vite: utsätta l. fastställa; ss. vbalsbst. -ning äv. något konkretare, om åläggande att utge ngt; jfr på I 16 c β. G1R 23: 434 (1552: på sätninger). Mons: Elfwedalius wnder .. (sammanträdet) absenterade sig, dherföre honom påsätties 2 {marker} Smt. till straff effter Constitutionerna. VärmlNatLdP 20/11 1687, s. 16. Den alt för stora dem (dvs. bönderna) påsatte Kyrckio- och Cronotijonden. 2RARP I. 1: 164 (1719). Skrifftel. förlikning (är) dem emellan, med påsatt vite .. opprättad. VDAkt. 1724, nr 391. Cavallin Herdam. 3: 180 (i handl. fr. 1751).
b) (†) i uttr. påsätta ngt in på ngn, låta ngt övergå på l. till ngn; jfr på I 16 c, 55 a. Den Faderliga Donation som .. är .. aff .. wår K. Herrfader deriverat och påsätt, in på .. Herr Carl Philip. Widekindi G2A 169 (i handl. fr. 1613).
c) (numera bl. tillf.) med avs. på egenskap o. d.: åstadkomma, åvägabringa, sätta (särsk. i uttr. påsätta ngt på ngt); äv. med avs. på pris l. värde o. d.: åsätta (ngt ett pris osv.); förr äv. med avs. på namn o. d.: ge (ngn l. ngt ett namn osv.); jfr på I 18 (a). HC11H 13: 99 (1697). Det wärde, som uti Förordningen .. dem (dvs. kopparplåtarna) är påsatt. PH 1: 3 (1718). Flere förhateliga namn, såsom Massalianer .. m. m. blefvo dem (dvs. Bogomils anhängare) af deras motståndare påsatte. Möller Kyrkoh. 224 (1774). Påsätta glans på tyger. Dalin (1855).
3) [jfr 2] (†) påtruga l. påtvinga (ngn ngn); jfr på I 15 a ϑ, III 2 k. Eij förmodandes någon annan oss må påsättias (till kyrkoherde). VDAkt. 1680, nr 86. Därs. 1710, nr 256.
4) [jfr 1] (föga br.) med avs. på brasa: göra upp; jfr på III 2 r. Monika påsatte en präktig brasa i spisen. Carlén Bull. 1: 7 (1847).
5) [jfr 2 a] (†) med avs. på (tid l. plats för) förrättning l. sammankomst o. d.: utsätta, bestämma, fastställa; jfr på III 6. VDAkt. 1697, nr 451. (Inventeringen) företages hwilken dagh Högwyrdige H(er)r Biskopen .. behagar påsättia i denna wekan. Därs. 1698, nr 155. Nu i Höst då jag hade påsatt läsemöte hemma i gården hos honom. Därs. 1724, nr 468. B. motsv. sätta i intr. anv.
6) (numera knappast br.) sjöt. till III 2; ss. vbalsbst. -ning, grundstötning, påstötning. Klint (1906). Auerbach (1913).
Avledn. [till -sätta 1 o. sätta på]: påsättare, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) (numera bl. tillf.) man som sätter (l. satt) på ngt; i sht förr äv. (metall.) motsv. -sätta 1 f: uppsättare. Rääf Ydre 1: 76 (1856). Holmkvist BergslHyttspr. (1945).
2) (i sht i fackspr., numera bl. mera tillf.) om olika redskap l. apparater l. anordningar avsedda att anbringas på ngt; särsk. om dylikt redskap osv. använt vid inslagning l. in- l. neddrivning av ngt för att förmedla slagens värkan (ofta äv. för att skydda ömtåligare del mot splittring l. skada), förr särsk.: pålknekt; äv. om redskap o. d. varmed ngt påsättes, särsk.: påstrykare (se d. o. 2); förr äv.: från sulan uppstående ståndare på årder. Boije Landth. 348 (1756; om ståndare på årder). Brandröret .. indrifves med trädklubba och påsättare i brandrörshålet ända till hufvudet. Hazelius Artill. 52 (1833). Sandberg Handgev. 124 (1836; om apparat varmed kula anbragtes på fetlappen vid laddning av framladdningsgevär, kulpåsättare). Rothstein Byggn. 344 (1857; om pålknekt); jfr ansättare II a. (Den med porslinsring försedda) mässingsspiken inslås med tillhjälp af en klufven påsättare (som skyddar porslinsringen). 2UB 3: 191 (1897). Skoborste med påsättare. ResiaÅretRunt 45 (1933).
påsättbar, adj. som kan påsättas. Östergren (1935).
påsättlig, adj. (-elig 1839) (numera bl. tillf.) påsättbar. Hazelius Förel. 10 (1839).
(I 15, III 2) -SÖMMA. (numera bl. tillf.) jfr -sy. Lind 1: 31 (1738).
-SÖMTRÖJA l. -SÖMS-TRÖJA. (-söm- 1930. -söms- 1905) [till (vbalsbst. till) -sömma o. sömma på] (i vissa trakter i folkligt spr. samt etnogr.) till den kvinnliga folkdräkten i vissa trakter hörande tröja (av vadmal l. kläde) med broderier av yllegarn på liv o. ärmar. TurÅ 1905, s. 10 (från Floda i Dalarna). Fatab. 1930, s. 103 (från Floda i Dalarna).
Spoiler title
Spoiler content