SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
PÅ-STÅLIG, -STÅNDA, se påstå (avledn.). —
(I 24 c α) -STÄA. (mera tillf.) jäg. medelst jaktropet ”stä, stähä” locka till sig (jakthund) för att sätta den på det färska slaget av uppstött villebråd; äv. i uttr. påstäa hund o. d. en hare o. d., stäa på hund osv. o. sätta den på spåret av en hare osv.; jfr på I 23 a β, III 2 m. SvKennelklT 1903, s. 83, 85.
-STÄLLA, -ning.
1) (mera tillf.) till I 13, III 2: ställa (ngt) på ngt; förr äv.: sätta fram (ngt) på bordet. (Vid serveringen) anmärkes, att endast den föreläggande får påställa och borttaga rätterna. Sjöberg Singstock 363 (1832). JernkA 1865, s. 11.
2) (†) till I 16 c, 24 c: rikta (fråga) till l. (anklagelsepunkter) mot (ngn); jfr på I 24 c α, δ samt på-börda, v. 1 d, påföra 2 b ε. The artichler (dvs. anklagelsepunkter) honom ähr .. påstelthe aff menige mann. VadstÄTb. 124 (1587). Flera frågor hade Herr Actor icke för det närvarande at påställa Herr Skepps-Clareraren Lovall. TörngrenMål. 40 (1801).
3) (†) till I 18, 52 e; i uttr. påställa god order, åstadkomma god ordning l. ordnat skick i fråga om ngt, sätta ngt i gott skick. Stiernman Riksd. 1188 (1652).
4) (†) till I 23 f: utställa l. trassera (växel) på (ngn). Debitoren som Wexelen påstäldt är. Risingh KiöpH 70 (1669).
(I 24 c κ) -STÄMMA, v. (†) vid val ge (sin röst) åt (ngn). Såsom oss .. then hugnande frijheet .. hafuer effterlåtit warit, den som bäst oss .. kune behaga .. wåra röster påstämma. VDAkt. 1676, nr 242.
-STÄMPEL. [till -stämpla 1 o. stämpla på] (†) gm stämpling anbragt avtryck på ngt, stämpel som anbragts på ngt. Ehn blypenning .. medh påstämphel Signo Calicis et Crucis. KyrkohÅ 1908, s. 284 (1663).
-STÄMPLA, -ing.
1) till I 13, 15, III 2: gm stämpling anbringa (ngt, t. ex. märke l. text) på ngt; äv. med obj. betecknande det varpå ngt stämplas: gm stämpling anbringa märke l. text o. d. på, förse med stämpel; äv. i uttr. påstämpla ngt på ngt l. påstämpla ngt ngt; jfr på I 16 b, III 2 d. Den påstämplade utanskrifften (på en volym räkenskaper). HovförtärSthm 1728, Omsl. s. 2 (1730). (Jag) fick .. mitt pass påstämplat. Gummerus JägAktiv. 20 (1927). särsk.
a) ss. vbalsbst. -ing i konkret anv., om ngt (t. ex. märke l. text) som gm stämpling anbringas l. anbragts på ngt. Statsränteobligationer .. försedda med påstämpling att .. räntan utgår med 1 1/4 procent. RiksdRevRiksgäldsk. 1908, s. 46. SFS 1931, s. 479.
b) bildl.; särsk.: ge (ngt) en prägel av (ngt). Hjelmerus SBælter 126 (1760). (Dikterna) ha genom denna omarbetning fått sig påstämplad en för dem helt främmande stämning. Lamm Oxenst. 386 (1911).
2) (†) till III 5: gm stämplingar (söka) skaffa (ngn ngt) på halsen l. (söka) ådraga (ngn ngt). Slijka Inbördes Obestånd som hans Nådhe altijdh påstämplas, ibland hans eghen Almoga. Tegel G1 1: 157 (1622).
(I 13, 15, III 2) -STÄNKA, -else (†, Lind 1: 180 (1749)), -ning.
1) stänka (ngt, t. ex. vatten l. färg) på ngt; äv. i uttr. påstänka ngt på ngt l. påstänka ngt ngt. L. Paulinus Gothus ThesCat. 222 (1631). Ju finare man vill framställa marmorn (på boksnitt), dess mindre droppar påstänker man färgen. AHB 111: 36 (1882). Hvarje växtsamlare vet, att man ej kan genom påstänkning af vatten hålla de insamlade växterna friska. 2NF 29: 593 (1919).
2) (numera bl. mera tillf.) i p. pf. (stundom med mer l. mindre adjektivisk bet.): som stänkts l. stänkt på ngn l. ngt; äv. om fläck o. d.: som åstadkommits l. uppkommit gm stänkning; äv. bildl. Schroderus Os. III. 2: 211 (1635). Slänga then påstänkta orenligheten af klädnaden. Lind 1: 62 (1749). Låt oss .. skrapa af det fula ordet ”förförare” något af dess orättvist påstänkta fläckar. Strindberg Giftas 2: 222 (1886).
(I 2 c) -STÖDJA. (†) stödja på (ngt); anträffat bl. bildl., dels refl.: stödja sig på (ngt), dels i p. pf.: stödd (på ngt l. ngn). Linc. Sss 5 b (1640; i p. pf.). De skiäl mehr berörde Resolution sig påstödier. VDAkt. 1703, nr 411.
(I 13, 15, III 2) -STÖPA, -ning. stöpa (ngt, t. ex. bly l. vax) på ngt; äv. med obj. betecknande det varpå ngt stöpes: stöpa bly l. vax o. d. på (ngt), gm stöpning tillföra bly osv. till (ngt), särsk. i uttr. påstöpa ngt med (bly o. d.), gm stöpning tillföra (bly osv.) till ngt; äv. i uttr. påstöpa ngt på ngt l. påstöpa ngt ngt. PH 2: 1270 (1736: påstöpas med Bly). Vigter .. skola gjutas af tackjern. .. Derefter skall bly dem påstöpas .. för vigtjemningens skull vid justeringen. SFS 1826, nr 46, Bih. s. 5. SthmBelysn. 4 (1903).
(III 2, III 2 m) -STÖRTA. (†) störta på l. över (ngt); anträffat bl. bildl., om ord. Orden växla, afbryta, påstörta hvarandra .. som det vanligen tilgår vid Sladder. Kellgren (SVS) 5: 416 (1791).
-STÖT. [vbalsbst. till -stöta o. stöta på]
1) (numera bl. tillf.) motsv. -stöta 1: stöt som träffar ngt l. ngn; särsk. om dylik stöt som bringar ngn l. ngt att röra sig undan l. falla l. som driver på ngt o. d. (jfr -stöta 1 b). Kullerstens gärdesgårdar, .. ramlande vid minsta påstöt. Wingård Minn. 4: 14 (1847). En dag gaf oss (som seglade på floden) en häftig by en god påstöt framåt. Lindström Bates 286 (1872). Bring Dante 119 (1905).
2) (i sht i skriftspr., utom i Finl. numera bl. mera tillf.) i bildl. anv. av 1.
a) motsv. -stöta 2 b, om ngt som äggande l. väckande påvärkar en människas handlande l. uppfattning l. ngts utveckling o. dyl. l. om ngt som framkallar en värksamhet l. ett skeende l. som sporrar till l. åstadkommer ökad värksamhet o. d.; särsk.: impuls, incitament, äggelse, väckelse; särsk. i uttr. påstöt till ngt; stundom svårt att skilja från b. Wulf Köppen 1: 133 (1799). Det har erfordrats en stark påstöt för att väcka det svenska åkerbruket ur sin djupa dvala. Frey 1850, s. 415. Denna underrättelse gaf .. Sancho Panzas tårfylda ögon en sådan påstöt, att den kom tårarna att rinna öfver. Lidforss DQ 2: 808 (1892). Det är möjligt att .. (Strandbergs) ”Vaticinium” åtminstone givit Levertin påstöten till dennes slutdikt ”Auguratorium”. Söderhjelm Levertin 2: 7 (1917). Gyllenberg LuthFänr. 57 (1942).
b) [jfr a] motsv. -stöta 2 c: påstötning; särsk. i uttr. påstöt om, stundom äv. till ngt; stundom svårt att skilja från a. Valerius (1842) i 3SAH LVI. 3: 98. (Examinatorn hade) sjelf gifvit mig en liten påstöt att komma och höra på (vid folkskollärarexamen). Ödman Hemma 208 (1896). SD(L) 1902, nr 166, s. 1 (: dertill). Vasenius Top. 3: 133 (1918: härom). Rig 1921, s. 186.
3) (i sht i Finl., mindre br.) jäg. motsv. -stöta 3 slutet: påstötning. Lindholm Sibbo 1: 183 (1890).
-STÖTA, -ning. Sahlstedt (1773).
1) (numera bl. tillf.) till I (13,) 15, III 2, III 2 l: stöta emot l. samman med (ngt l. ngn); kollidera med (ngt l. ngn); (vid sammanstötning) ge (ngt l. ngn) en stöt l. stötar; äv. abs.; vanl. med sakligt subj.; ss. vbalsbst. -ning äv.: stöt (mot ngt). (Frossan) wahrar så länge hwar gång, til thes .. (det i ådrorna sittande slemmet) igenom Hiertats drifft och blodens påstötande warder bortskuffadt. Lindestolpe Fross. 11 (1717); jfr b. Tiselius Vätter 2: 54 (1730). Ju mera fluidum genom fänghålet utrusar desto starkare blir des påstötning mot yttre luften. Törngren Artill. 1: 120 (1794). Den sida (av bärget), där vinden påstötte. Berzelius Själfbiogr. 83 (c. 1845). Det påstötta vexellokomotivet stod obromsadt. SDS 1900, nr 124, s. 4. särsk.
a) sjöt. om fartyg: stöta på (grund o. d.) l. emot (slussport l. mina l. annat fartyg o. d.); törna ihop l. kollidera med (ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. i uttr. påstötning på ngt. Höijer Thukyd. 2: 346 (1832). För påstötning å slussport, som är öppnad och lagd utmed muren, vare ansvaret fem kronor. SFS 1893, nr 110, s. 8. Sprängningen af .. (en flytande drivmina åstadkommer) jämförelsevis ringa skada å det påstötande fartyget. 2NF 18: 562 (1912).
b) med inbegrepp av att det som utsättes för stöt bringas att röra sig undan: stöta emot l. samman med o. driva på l. undan (ngt l. ngn); medelst stöt(ar) påvärka l. pådriva (ngt l. ngn). Schultze Ordb. 5086 (c. 1755). Hazelius Förel. 272 (1839). Liksom den ena biljardbollen ”påstött” knuffar till den andra. Adelsköld Dagsv. 3: 223 (1900). SvGeogrÅb. 1933, s. 63.
2) i bildl. anv. av 1.
a) (†) med sakligt subj.: drabba l. träffa (ngn); äv. i p. pr. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.): som ngn utsättes för, stundom: inträffande, förefallande, tillstötande; äv. ss. vbalsbst. -ning, om inträffande händelse o. d. Nähr sådane olycker dem påstöte. AOxenstierna 1: 352 (1624). (Sv.) Påstötning, .. (t.) Ereigniss. Möller (1790). Subjectiva påstötande intryck. LBÄ 2—3: 110 (1797); jfr b. Oförmodade och påstötande omständigheter. CFDahlgren (1825) hos Thomander TankLöj. 138.
b) [jfr 1 b] (utom i β numera föga br.) med personligt l. sakligt subj.: påvärka (ngn l. ngt) liksom medelst en stöt (l. stötar) o. därigm åstadkomma (l. söka åstadkomma) en förändring l. ett handlande l. ett skeende o. d., särsk.: ägga l. pådriva (se d. o. 5 c, d); äv. abs.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. substantiverat); stundom svårt att skilja från c. Boëthius Kant 104 (1797). Min tro är ännu orubbad, att förslaget (till representationsreform) går igenom. Också göres i landet allt för att påstöta in i sista ögonblicket. OPSturzen-Becker (1865) i Sturzen-Becker 2: 253. Det finnes i .. (Topelius') poesi litet eller intet väckande och påstötande. LStenbäck (1867) i TopeliusHundraårsm. 31. En emot medvetandet .. motsatt kraft, genom hvars motverkan eller påstötning (”Anstoss”) medvetandet drifves tillbaka på sig själft. Nyblæus Forskn. I. 2: 271 (1875). Folkvandringen mot västern, påstött som den var av de ovanligt dåliga hemlandstiderna. Högberg Baggböl. 1: IX (1911). särsk. ss. vbalsbst. -ning i vissa användningar.
α) (†) om angrepp som skakar en lärobyggnad o. d. Kræmer Orient. 141 (1866).
β) (numera bl. mera tillf.) impuls, incitament, äggelse, väckelse. SvTyHlex. (1851). Den föreställningen, att hvad vi .. (i Vadstena) sågo och hörde kunde intressera andra och gifva dem en påstötning att taga personlig kännedom om .. våra rika fosterländska minnen. LfF 1902, s. 280.
c) [jfr b] ge (ngn) en uppmaning l. tillsägelse l. påminnelse l. vink o. d. (om ngt); särsk. ss. vbalsbst. -ning, uppmaning l. tillsägelse l. påminnelse l. påpekande l. vink o. d. Han är nog villig att lämna ett bidrag, om han blir påstött (l. om han påstötes) om det. UrKorrCronholm 201 (1852). Kronprinsen .. (hade) af franske ministern .. oupphörligt fått påstötningar om Armfelts aflägsnande. Tegnér Armfelt 3: 278 (1887). Han .. blev till sist påstött av konduktören om, att hans biljett inte var giltig längre. Ericsson MannDöd. 5 (1932). Arbetsgivarna gav med sig .. efter påstötningar från regeringen. Hellström Kärlek 373 (1942). särsk. i fråga om uppmaning l. vink l. invit att komma på besök l. att deltaga i utflykt l. möte o. d. TT 1887, s. 22. Malm blef grå för han inte blef påstött (om slädpartiet). Hedenstierna Marie 44 (1896). Inga bjudningar hade utgått (till prostinnans födelsedag), men hela umgänget var påstött. Engelke Prästg. 62 (1905). Vi ä ju påstötta (att gå dit) flera gånger, så nu måste vi verkligen gå. Östergren (1935).
3) [jfr 1] (numera bl. tillf.; jfr dock slutet) (händelsevis) träffa på (ngt l. ngn), påträffa; jfr på III 2 n. Under dikande genom åker (är) et aldeles upmultnadt kopparkjäril blottadt .., vid hvilckets påstötande et utgammalt Silfvermynt utfallit. Schück VittA 5: 511 (i handl. fr. 1762); jfr 1. Biberg 2: 238 (c. 1820). Här påstöte vi nu det allrabedröfligaste förhållande, som inom en hop af Christna kan tänkas. Rosenius FaderVår 37 (1858). särsk. (numera bl. mera tillf., i sht jäg.) om person l. hund: stöta på (villebråd); ss. vbalsbst. -ning äv.: påstickning (se på-sticka, v.1 IV). Wetterhoff Skog 1: 105 (1883: påstötning). Ett ilsket skall (förkunnade), att rofdjuren voro påstötta. Skogvakt. 1892, s. 248. Arbetsmanskapet hade påstött såväl älg som en björn. TurÅ 1895, s. 371. SvKennelklT 1903, s. 83 (: påstötning).
4) (tillf.) till I 13, 15, III 2: medelst en stöt l. stötar anbringa (ngt) på ngt l. ngn l. sätta på sig (ngt). Han .. påstötte sina tofflor och lemnade rummet. Heidenstam End. 78 (1889).
5) (†) fäkt. till I 15, 24, III 2, i uttr. påstöta kvart, göra kvartstöt mot ngn. Porath Pal. 2: F 1 a (1693).
6) (†) till I 16 n; refl., bildl., med sakligt subj.: haka upp sig (se haka upp 2 a) på (ngt). Jag sijr ähnnu något ståå tilbakars som saken (dvs. fredsunderhandlingarna) sig kan påstöta. AOxenstierna Bref 4: 467 (1648).
7) (†) till I 16 o α, III 2; bildl., om hav: ligga omedelbart intill l. nå fram till en plats o. utsätta denna för sin påvärkan o. d., ligga på (se ligga på 5). På den öpna redden, där hela Östersjön påstöter. Porthan BrCalonius 287 (1796).
Spoiler title
Spoiler content