SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
PÅTA 3ta2, v.1, äv. (i vissa trakter, vard., i bet. 6) POTA 3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (företrädesvis i bet. 5 (o. 6), Östergren (cit. fr. 1931: vantpåtning) osv.); jfr PÅT.
Ordformer
(pot- 15591949. pott- (pått-) 16481769. påt- 1662 osv.)
Etymologi
[sv. dial. påta, pota, pöta (med grumligt ö-ljud; jfr Spegel 343 (1712: pöta; från Smål. o. Blek.)), potta, puta, poda m. m., motsv. nor. dial. pota, nyisl. pota, mlt. poten, plantera, mnl. poten, sticka ned i marken, plantera (holl. poten), fris. poten, plantera, feng. potian, stöta, stånga, sticka; i avljudsförh. till feng. pýtan, stöta, sticka, o. östsv. dial. pöta, peta, gräva, samt sannol. besläktat med PUTTA, v.; formen pota (i den mån den representerar ett uttal med ω) är sannol. utvecklad i svagton (i sådana förbindelser som pota kula) o. utgår sannol. (åtm. delvis) från PUTTA, v. (jfr sv. dial. (Västergötl.) potefnask (uttalat med ω), puttefnask). — Jfr ASKEPOTT, PÅTA, sbst.2]
1) (ngt vard.) med fingret (l. foten l. nosen o. d.) l. med käpp l. pinne l. ngt redskap o. d. sticka l. röra l. gräva i ngt (särsk. i jord l. mark); peta; böka; särsk. i uttr. påta (ut)i ngt, smått gräva l. peta l. böka i ngt, stundom övergående i bet.: karva i ngt; äv. påta på ngt, peta på ngt. Påta i jorden, äv. allmännare: syssla med jordbruk l. trädgårdsskötsel o. d.; jfr 2. Pota icke j näsona. FormPuerColl. B 8 a (1559). (Fällan) sättes .. mitt öffwer där mullwaden haffwer sin gång .., så att när han där under påtar och gräffwer, faller blåcket neder. Rosenhane Oec. 112 (1662). Ibland mullen syntes några swarta kål och brända Människiobeen, wid hwilka tå jag med min käpp litet påtade, fans thär ibland en liten Glasknapp. Peringskiöld MonUpl. 266 (1710). De flesta (av arméns officerare) fingo nöja sig med att påta i jorden som landtbrukare. Knorring Förh. 3: 212 (1843). Hon påtade försiktigt med lornjetten på kavaljerens feta hand. Bergman LBrenn. 110 (1928). Jag har alltid tyckt om att påta i trä. Siwertz JoDr. 393 (1928). Han påtade med lillfingret i skotthålet. Moberg Rid 345 (1941). — särsk.
a) i tr. (l. refl.) anv. (jfr 36) samt i anv. som ansluta sig härtill; särsk.
α) resultativt, med avs. på hål o. d.: göra l. åstadkomma (hål osv.) gm att sticka l. gräva l. böka o. d. Eneman Resa 1: 75 (1712). (En utter hade) varit framme och påtat hål på kaffesäckarne (omkring ålryssjorna). Engström 1Bok 50 (1905). (Jag drömde) att jag såg mor påta ett litet hål med fingrarna i vårt blomland. Moberg Utvandr. 361 (1949).
β) (†) med avs. på ngt som man sticker l. petar i (särsk. för att rensa det): peta i, peta; äv.: rensa med fingret l. en sticka o. d.; särsk. med obj. betecknande näsa l. tand l. tänder, äv. tobakspipa; äv. med indirekt personobj. Pota tenderna. Hambræus Erasmus B 12 b (1620). Tag fatt een af de gifftiga Padderna och Lårbeenet af dem, rensat från Kiöttet, een om som plågas af Tandwärk dermed Tändren påtad, stillar Werken. Roberg Beynon 226 (1697). Desse taggar voro af 2 a 3 tums längd, sades brukas .. At påta och ränsa Tobaks-pipor med. Kalm Resa 2: 245 (1756). Påta näsan. Tholander Ordl. (c. 1875).
γ) med (särsk. refl.) personobj., i sådana uttr. som påta sig i näsan l. öronen l. tänderna, äv. påta (ngn l.) sig i huvudet (med ngt), ss. beteckning för att ngn petar sig i näsan osv. resp. petar l. kliar (ngn l.) sig i huvudet (med ngt). Han .. pottar sig vti tändren. Weise 359 (1697). Påta sig i öronen. Weste (1807). (Han övertalade oss) att påta oss i näsan med skaf-gräs, för att få den att blöda. Hagberg Shaksp. 3: 171 (1848). Pappa, påta mig i hufvudet! Blanche Bild. 4: 32 (1865). Hvar gång hon hunnit slut på en sida i strumpfotens qvadrat och fick en (strump-)sticka ledig, påtade hon sig med den i hufvudet. Hedenstierna FruW 6 (1890).
δ) (mera tillf.) med avs. på ngt smått som stickes ned l. in i ngt (o. placeras där): sticka l. stoppa (ned); äv. abs. Ska dä va en snufverus, ja lägger ve tand, mens han påtar i näsan, dä skillnaden på folk. Engström Kryss 194 (1912). Påta .. några krassefrön i rabatten. Östergren (1935).
ε) (mera tillf.) med avs. på ngt som man flyttar l. avlägsnar från dess plats gm att sticka l. peta o. d.; särsk. i uttr. påta ngt av ngt, påta bort ngt från ngt. I anatomisaln satt en herre och påtade köttet af fingrarna på en död menniska. ÅbSvUndH 61: B 15 (1849). jfr (†): När Igeln fäster sig i Näsboren på Gåsungen, måste han påtas dädan, eljest dör Ungen. Brauner Bosk. 63 (1756).
ζ) (†) bildl., i uttr. påta näsan i ngt, sticka näsan i ngt, snoka i ngt. Hiärne (SvNatL) 161 (1665).
b) oeg. l. bildl. (jfr a ζ): röra l. gräva l. rota (i ngt). Gellerstedt Hemtr. 7 (1905). En ecklesiastikminister .. hade annat att göra än att påta i de andra departementens anslag. DN(A) 1932, nr 36, s. 11.
2) (ngt vard.) i allmännare l. bildl. anv. (jfr 1 a ζ, b), i fråga om värksamhet som innebär sysslande med småsaker l. (träget) arbete med ngt som kräver noggrannhet i detaljer o. d.: knåpa l. pyssla o. d.; särsk. i uttr. påta med ngt. Linné Bref I. 2: 161 (1750). Jag (tror) ej det vara så ledsamt, att påta med en bokstaf (i ordboksarbetet). Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 40. Hon gick omkring i våningen och påtade med litet av varje. DN(A) 1933, nr 53, s. 9. Det var ett förbannat göra för en styrman, att stå här och påta och räkna och dividera (vid proviantutdelningen). Moberg Utvandr. 324 (1949).
3) [jfr 1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på bröd vid bakning: göra små hål i, picka, nagga. Tunnbrödet .. Är på bägge sidor potat med (ett knippe av stora hönsfjädrar). Linné Skr. 5: 26 (1732).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ljustra (ål). 2NF 33: 1005 (1922).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (i folkligt spr. i vissa trakter samt i fackspr.) nåla (se NÅLA, v. 1); äv.: kroka (se d. o. 1 c) på visst sätt; dels abs., dels med obj. betecknande det som på dylikt sätt framställes. Fitinghoff BarnFrostm. 70 (1907). En vante från den äldre järnåldern visar, att den numera s. k. nålningen eller påtningen den tiden fanns i en konstfull variant. Form 1933, Omsl. s. 96.
6) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) med fingret l. handen l. en käpp o. d. ge (ngt l. ngn) en liten knuff l. stöt; putta; särsk. i fråga om vissa lekar, särsk. sådana vari kulor l. en boll petas l. puttas ned i en grop; särsk. i uttr. pota l. påta kula (stundom äv. enbart pota l. påta), spela kula (särsk. om den form av kulspel varvid man söker få ned kulorna i en grop). Pota i hohl. Linné Diet. 1: 124 (c. 1750; i uppräkning av lekar); jfr BOLL 2 c ζ. Hennes klass potade inte längre. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 89 (1920). Påta gylta. LandsmFrågel. 28: 12 (1930; om ett slags lek varvid det gäller att putta l. knuffa omkull motståndaren); jfr 1 a ε samt PREKA, v. b. ”Påta boll”. FolklEtnSt. 5: 186 (1934; fr. Närpes i Finl.); jfr BOLL 2 c ζ. GbgP 1949, nr 24, s. 8 (: pota kula).
Särsk. förb. (i allm. till 1; ngt vard.): PÅTA AV10 4. jfr påta bort o. påta, v.1 1 a ε. Weste (1807).
PÅTA BORT10 4. föra l. skaffa bort l. avlägsna (ngt) gm att påta, peta bort (ngt); jfr påta, v.1 1 a ε. Kalm Resa 2: 211 (1756).
PÅTA FRAM10 4. föra l. skaffa fram (ngt) gm att påta, peta fram (ngt); jfr påta, v.1 1 a ε. (Han) påtade .. fram några kol ur elden. Behm Fjällb. 11 (1910). Castrén Schildt 301 (1927).
PÅTA HOP, se påta ihop.
PÅTA IGEN10 04. fylla igen (ngt) gm att påta l. gräva. Wallenberg (SVS) 1: 252 (1771).
PÅTA IGENOM10 040 l. 032. särsk.: göra hål på (ngt) gm att påta. Weste (1807).
PÅTA IHJÄL10 04. (tillf.) till 1, 2; särsk. oeg.: (lyckas) ta död på l. skjuta (ngt, särsk. ngt mindre värdefullt byte o. d.) vid jakt o. d. (Han) hade i alla fall lyckats påta ihjäl ett par harar. Sparre Tattarbl. 44 (1923).
PÅTA IHOP10 04, äv. HOP4. särsk.
1) (mera tillf.) till 1: föra ihop (ngt) gm att påta; äv. oeg., med avs. på armar l. ben o. d.: slingra ihop; jfr påta, v.1 1 a ε. SDS 1898, nr 3, s. 3 (oeg.).
2) till 2: knåpa ihop (ngt). Påta ihop en diktsamling. Engström 2Bok 2 (1909).
PÅTA IN10 4. föra l. sticka l. skjuta in (ngt) gm att påta, peta in (ngt); jfr påta, v.1 1 a δ. Weste (1807).
PÅTA NED10 4 l. NER4.
1) till 1: sticka l. gräva ned (ngt) gm att påta; jfr påta, v.1 1 a δ. Nordforss (1805). jfr nedpåta.
2) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 6: putta ned (ngt); särsk. i fråga om kulspel. Att med pekfingret pota ned så många kulor som möjligt i gropen. SvD 19/4 1931, Söndagsbil. s. 11.
PÅTA OM10 4. (numera bl. tillf.) särsk.: röra om (ngt) gm att påta. Meurman (1847).
PÅTA OMKULL10 04. (numera bl. tillf.) bringa (ngt) att falla omkull gm att påta; jfr påta, v.1 1 a ε. Weste (1807).
PÅTA OPP, se påta upp.
PÅTA SÖNDER10 40. sönderdela (ngt) gm att påta, peta sönder. Weste (1807). jfr sönderpåta.
PÅTA UNDAN10 32, äv. 40. föra l. skaffa undan (ngt) gm att påta, peta undan (ngt); jfr påta, v.1 1 a ε. Weste (1807). Johnson Se 36 (1936).
PÅTA UPP 10 4, äv. OPP4. särsk.
a) bringa (ngt) att komma upp l. fram gm att påta; gm påtande föra l. ta upp l. skaffa fram (ngt); peta upp (ngt, t. ex. tvärslå varmed dörr hålles stängd); äv. med avs. på söm: ta upp gm att peta bort styngen, peta upp; jfr påta, v.1 1 a ε. När hon stogh vthan dören och pottade op knäppelen. Murenius AV 177 (1648). Påta upp en söm. Björkman (1889). Sven .. påtade upp mera aska öfver potatishögen i härden. Sällberg Långv. 92 (1894).
b) gräva l. böka l. luckra upp (jord o. d.) gm att påta; äv. resultativt: gm påtande åstadkomma (håla o. d.). (Ringningen) förhindrar thet Svinen med sit tryne icke kunna båka och påta up jorden. Broman Glys. 3: 191 (c. 1730). Påta nu upp en ordentlig håla i backen. Adelsköld Dagsv. 2: 278 (1900).
PÅTA UT10 4. föra ut l. skaffa bort (ngt) gm att påta, peta ut (ngt); i sht förr äv.: sticka ut (ngt); jfr påta, v.1 1 a ε. Rosenhane Oec. 113 (1662). Påta ut ögonen. Spegel 343 (1712).
Ssgr: A: (2) PÅT-BRÄDA, r. l. f. (i fackspr.) vid arbetsterapi för vanföra använd, med rader av inslagna spikar försedd bräda varpå patienten med hjälp av virknål o. d. kan framställa virkade l. stickade produkter. Idun 1952, nr 8, s. 22.
(2) -GÖRA, n. (ngt vard.) petgöra, knåpgöra. Tholander Ordl. (c. 1875).
(6) -KULA, r. l. f. (påt- 1920 osv. påte- 1949) (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) om var särskild av de (ler)kulor som användas, då man spelar kula. Kuylenstierna-Wenster 9Kamr. 88 (1920: potkulor). GbgP 1949, nr 24, s. 8 (: potekulor).
(2) -NOGA, adj. (ngt vard., mindre br.) petnoga. Janzon SvParKonstn. 4 (1913). Laurin 4Minn. 62 (1932).
(1) -SPIK. (†) metall. litet handspett använt bl. a. för upprymning o. rensning av utslagshålets yttre öppning före utslaget. Rinman 1: 830 (1788).
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): PÅTE-KULA, se A.
Spoiler title
Spoiler content