publicerad: 1955
PÅTAGA på3~ta2ga, v., l. (i sht vard.) PÅTA på3~ta2, v.2 -tager resp. -tar, -tog, -togo, -tagit, -tagen (se för övr. TAGA). vbalsbst. -TAGANDE, -TAGELSE (†, Lind 1: 139 (1749)), -TAGNING; -TAGARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. påå-)
Etymologi
[jfr d. påtage; av PÅ o. TAGA]
A. i fråga om vidröring av ngt l. ngn samt i användningar som ansluta sig härtill.
1) (†) till PÅ I 16 h, II 2 a: ta på l. vidröra (ngt l. ngn); särsk. i fråga om vidröring l. handpåläggning som utföres för att bota sjukdom l. för att välsigna ngn o. d.; särsk. i uttr. händers påtagande, handpåläggning. (Jesus) ått och drack, och lät sigh see, höra och påtagha. PErici Musæus 5: 15 b (1582). Konung Ludwig dhen Fiortonde aff Franckrijke, war den 6. Maij .. i Franciscaner Kyrckian, och påtogh där 1200. Menniskior som hade Bölldor. RelCur. 57 (1682). Paulus botade the siuka med tiltalande och med henders påtagande. Swedberg SabbRo 145 (1704, 1710). Sårets omkrets .. (är) hård och spänd, samt öm vid påtagande. Acrel Sår 160 (1745). Weste (1807).
2) (†) i oeg. l. bildl. anv. av 1.
a) inse l. förstå (ngt); (upp)fatta (ngt); stundom övergående i bet.: genomskåda l. komma underfund med (ngt); särsk. i sådana uttr. som vara lätt l. svår o. d. (att) påtaga (äv. vara klar (att) påtaga, vara tydlig l. uppenbar o. d.). En doch nådh och barmhertugheet är wtan twiffwel j .. (Guds) helghon, är lekawäl klart noogh påå tagha, ath hon aldra störst är j (Gud). OPetri 1: 83 (1526; möjl. icke ssg). G1R 11: 396 (1536). Vtaff thenne Stadgan är klart at påtagha, thet Biskoperna hafwa brukat ächtenskap. Schroderus Os. 1: 57 (1635). (Det) är .. icke swårt att påtaga, .. att hwar tijonde dör ingen rätt Död. Fernander Theatr. 367 (1695). Skulle nu .. några inkaster skee, under hwarjehanda skeen förblindade, dock lätteligen påtagne, .. emoth denne transaction som ingången är. VDAkt. 1709, nr 152. Nohrborg 189 (c. 1765).
c) [jfr 2Mos. 10: 21] i p. pr. med gerundivisk bet., om mörker: ”som man kan ta på”, ogenomtränglig, tjock, djup; jfr HAND-GRIPLIG 1 a slutet. Vthi Helwetet .. skall warda .. ett påtagande Mörcker. Fernander Theatr. 509 (1695).
B. i fråga om påsättande l. påläggande av ngt samt i användningar som ansluta sig härtill.
3) till PÅ I 13, 15, III 2: med avs. på klädesplagg, utrustning o. d., äv.: vapen: sätta på, ta(ga) på; iföra sig. Berchelt PestOrs. C 4 a (1589). Then skall icke så berömma sigh som Harnesket påtager, som then thet aflägger. Rudbeckius KonReg. 204 (1615). (Han) påtog .. sina vapen. Fryxell Ber. 2: 72 (1826). Då påtog Johannes sin prydliga skinnrock. Heidenstam Karol. 2: 16 (1898). ”Påtag livbältena!” UFlottMansk. 1945, s. 136. — särsk. i oeg. l. bildl. anv. (jfr 6); särsk. med avs. på min o. d.: sätta l. ta(ga) på sig (ngt). Han skal påtagha rettwijsona för een kräffueto (dvs. ss. ett pansar). Vish. 5: 18 (Bib. 1541). Annæus Domitius påtog en min af komisk förargelse. Rydberg Ath. 201 (1876). Östergren (1935).
4) (utom i a o. b numera bl. i utpräglat skriftspr., mera tillf.) refl., med avs. på klädesplagg, utrustning o. d.: sätta på sig, ta(ga) på sig; jfr PÅ III 2 a α. Palmblad Fornk. 1: 415 (1844). — särsk. i oeg. l. bildl. anv. Man såg .. folket i dessa (forntidens) stater genom ögnablicks njutningar .. förledas till de mest skadliga författningar och beslut, stundom genom dessa medel förmås att påtaga sig bojor. Rosenstein 2: 344 (1789); jfr 5 a. särsk.
a) med avs. på gestalt l. skepnad l. min l. uppsyn o. d.: ikläda sig l. ta(ga) l. sätta på sig. Scherping Cober 1: 211 (1734). Ett par .. hofmän, hvilka, vid min åsyn, påtogo sig en .. medlidande uppsyn. Palmblad Nov. 2: 118 (1819, 1841). Påta(ga) sig ämbetsminen. Östergren (1935). (Selma Lagerlöf) skildrar .. (G. Fröding) som värmlänningen i alla de olika skepnader han kan påtaga sig. Wägner Lagerlöf 2: 88 (1943).
b) (i religiöst spr., numera föga br.) om Jesus: taga på sig l. ikläda sig l. antaga (mänsklig natur o. d.). Christus påtog sig mandomen. Sahlstedt (1773). jfr: Vår Frälsare påtog sig .. vår naturs allmänna svagheter. Norbeck Theol. 56 (1840); jfr 5 b.
c) (†) med avs. på titel o. d.: lägga sig till med; upptaga l. antaga; jfr PÅ I 18. Then nye Titel, som H. F. N. efter Suderköpings Mötes Beslut, sigh påtagit hafwer, som är, Sweriges Rijkes Föreståndare. Chesnecopherus Skäl Hh 3 a (i handl. fr. 1595). Serenius C 1 a (1757).
5) till PÅ I 16 c, III 2 a δ; refl., med avs. på ngt som innebär tunga l. besvär l. förpliktelse l. fara o. d. samt i användningar som ansluta sig härtill.
a) med avs. på arbetsbörda, uppdrag, omsorg, prestation, ansvar, skuld, straff o. d.: åtaga sig l. taga på sig; stundom äv. (särsk. med mer l. mindre konkret obj.): åtaga sig att sörja för l. sköta o. d. (ngt, äv. ngn) l. att ombesörja l. utföra (ngt); äv. i uttr. påtaga sig att göra l. vara ngt, åtaga sig att göra l. vara ngt. CivInstr. 48 (1625). Jagh (såge) gierna at E. K. sig then mödan wille påtaga. Gustaf II Adolf 566 (1627). Et .. (dop-)witne påtager sig at wara som barnets fader eller moder för Gud. Spegel 97 (1712). Thet (var) omöyeligit .. att finna någon annan amma, som kunne påtaga sig barnet. VDAkt. 1750, nr 215. Presidentens samtycke påtager jag mig att skaffa. Lindegren 1: 177 (1805). De privilegierade samfundsklasserna .. påtogo sig utskrifningar och bevillningar lika med allmogen. Forssell G2A 44 (1894). Jag vill inte påta mig något ansvar. Tiselius Huxley Fyrv. 202 (1931).
b) (i religiöst spr.) om Jesus, med avs. på människornas synder, skam, smälek o. d.: låta komma över sig, taga på sig; i sht förr äv. med avs. på fattigdom: underkasta sig o. d. Tu komst til osz af Himmelen nedh, / Påtogst tigh synden som war leed. Ps. 1695, 19: 13. Oskyldiga Lam, / Tu påtogst tig villigt min smälek och skam. SionSång. 2: 41 (1745). Jesus påtog sig nu (då knektarna kastade lott om hans kläder) den största fattigdom, som någonsin uptänkelig är. Bælter JesuH 6: 514 (1760).
c) med avs. på brott l. förseelse l. fel l. ngt som lägges en till last: vidgå, erkänna sig skyldig till, ta(ga) på sig. KKD 9: 187 (1706). Att hellre påtaga sig allt, hvad de ursinnige inqvisitorerna fordrade, än underkasta sig tortyren. Rydberg Frib. 276 (1877). Påtaga sig ett fel. Klint (1906). Jag var beredd att påtaga mig och erkänna vad brott som helst. Lidman Gossen 212 (1952).
d) (†) i uttr. påtaga sig en orden, gå in i en munkorden o. underkasta sig de för denna gällande reglerna; jfr 4. Om ock du vorde en Cartheuser-Munk, eller påtoge tig en Orden, som vore ännu strängare, så (osv.). Borg Luther 2: 536 (1753; t. orig.: einen härtern Orden an dich nähmest).
e) (†) i uttr. påtaga sig den dristigheten, vara så dristig l. oförsynt l. fräck; jfr 7 samt DRISTIGHET 2. Schmedeman Just. 133 (1613).
6) i p. pf. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.) i vissa oeg. l. bildl. användningar.
a) [jfr 3 slutet, 4 a] (i sht i vitter stil) om egenskap (jfr b) l. sätt att vara o. d.: som ngn (avsiktligt l. för tillfället) lagt sig till med l. söker visa; som icke överensstämmer med ngns innersta väsen l. värkliga stämning l. med värkliga förhållandet o. d.; antagen (se ANTAGA III 2 c); affekterad; låtsad, spelad. Weise 413 (1697). Dessa småsinnade hvardaglighetens menniskor, i .. deras påtagna artighet. Rudin 1Evigh. 1: 624 (1873, 1878). Hon hade för det mesta ett stillsamt och ganska fint sätt, men det föreföll påtaget. Söderberg Främl. 13 (1903). Åtskilliga (av grannarna) skulle dock vara på utkik, det förstod hon trots deras påtagna likgiltighet. Sandel Dropp. 173 (1924). Siwertz Förtr. 239 (1945).
b) (†) om egenskap hos ngt sakligt: som (icke är ursprunglig, utan) tillkommit l. tillförts gm invärkan från ngt. Twänne Pester äre, dem man särdeles kan säga, at de genom wädret och des påtagne egenskaper fortplantas. Lindestolpe Pest. 15 (1711).
c) [jfr 5 a] om arbetsbörda, uppdrag o. d., äv. möda: som ngn åtagit sig. Påtagen möda. Lind (1749).
C. i fråga om igångsättande av ngt samt i användningar som ansluta sig härtill.
7) till PÅ III 2 g α: gripa sig an l. ta itu med (ngt); sätta i gång med (ngt), börja (ngt); numera bl. (i sht i fackspr., mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande, om påbörjande av borrhål o. d.; förr äv. i uttr. påtaga med ngt, sätta i gång l. börja med ngt. G1R 3: 81 (1526). Bygningen will nu .. flux påtaghen bliffwe. Därs. 17: 152 (1545). Strax dereffter vill jagh i Gudz nampn påtaghe medh hytterne .., deem at byggia. OxBr. 11: 209 (1625). Effter Hööanden nu här påtagen. VDAkt. 1686, nr 222. Lind (1749). — särsk. (†) med avs. på psalm o. d.: intonera, ta(ga) upp. VDAkt. 1757, nr 33. At Psalmen eller verssen til Predikstolen af .. (klockaren) blifvit påtagen förän Troen varit afsiungen. Därs. 1798, nr 379.
D. i fråga om fångande av djur med hjälp av ngt.
8) (†) till PÅ I 3 g, 34; i p. pf., om villebråd: fångad i fallgrop på ngt ss. lockbete. Somlige ankor (som äro bundna ss. lockbete vid fallgrop), när the äro vane vid gropen, och några gånger Räfvar äro påtagne, gjöra sammaledes (dvs. trycka ner huvudet). Aken Landap. 108 (1747).
Avledn.: PÅTAGARE, m. [till påtaga 3—5 o. taga på (sig)] (tillf.) särsk. till 5 c: man som erkänner sig vara skyldig till l. tar på sig ngt. Lo-Johansson Stat. 2: 208 (1937).
Spoiler title
Spoiler content