RABB rab4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. rabb, tuvig mark med gräs o. ljung, stenig o. ojämn mark, motsv. nor. rabb, (stenig) backe l. jordrygg, långsträckt (stenig) vall; av oklart urspr.; möjl. rotbesläktat med RAVEL. — Jfr KLIPP-RABBE]
(i vissa trakter) (liten, stenig) höjd- (sträckning) l. kulle, litet, stenigt skär. På kullar och rabbars krön (fanns) vindblottor (på de i övrigt snötäckta fjällen). Fennia XLIX. 4: 47 (1929). — jfr STEN-RABB.
