SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RACKLA rak3la2, v.3, förr äv. RÅCKLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(rack- (-kk-) 1620 osv. rak- 1557—1807. råck- 1690. råk- 1620—1641)
Etymologi
[sv. dial. rackla, rockla, harkla sig, hosta, grymta, om tupp av skogsfågel: spela på visst sätt; möjl. av dubbelt urspr.; jfr dels HARKLA, v.2 o. RACKEL, sbst.2 (med sidoformen råkel), dels sv. dial. ruckla, om orrtupp: spela, kuttra, nor. dial. rukla, avge ett grymtande l. snarkande ljud (möjl. samhörigt med got. hrūkjan, gala). — Jfr RACKEL, sbst.3, RACKELHANE, RACKLIG, adj.2]
1) (†) om svin: grymta. Linc. (1640; under grunnio).
2) (†) om tupp av skogsfågel: avge ett läte som liknar grymtande. En sort (rackelhanar) finnes, som .. knäpper likt Tjäder .. (o.) racklar .. ej olikt ett svins grymtande. TJäg. 1833, s. 562.
3) (†) snarka. Lind 2: 684 (1749).
4) (†) rossla (som en döende). Schroderus Comenius 956 (1641). Han begynte på at rakla i halsen, och straxt derpå dog han. Serenius (1741). De döende rackla. VexiöBl. 1818, nr 7, s. 3.
5) (numera i sht bygdemålsfärgat, mindre br.) harkla sig; hosta upp o. spotta ut slem o. d.; förr möjl. äv. i fråga om oartikulerade (strup)ljud hos berusade (jfr 4). LPetri Dryck. D 1 b (1557). (Gubben hotar ge sin hustru ris, därför) att hon hostar och raklar alt för mykit, spottandes på golffuet. Murenius AV 75 (1640). (Druckna) wråla och skråla, rosla och rackla. Fernander Theatr. 25 (1695). Såsom hade en Fluga kommit henne i halsen, den hon mente sig med racklande kunda få up. VDAkt. 1717, nr 287. Lind 2: 684 (1749). Jag racklar och hostar, så att jag kunde väcka upp de döda. Blanche Tafl. 10 (1845). Landsm. XVIII. 6: 92 (1901). särsk.
a) (föga br.) refl. Collin Ordl. (1847).
b) (föga br.) i p. pr., om ljud. Hostans racklande liud. Florman Abildgaard 34 (1792).
Särsk. förb. (till 5): RACKLA UPP10 4 l. OPP4. (numera i sht bygdemålsfärgat, mindre br.) harkla (l. hosta) upp (slem o. d.); äv. abs. Schroderus Comenius 824 (1639; abs.). Ibland hostade han tort, och ibland fick han råckla up någon tund Slem. Tranæus Medewij 68 (1690). Han racklade up blod. VetAH 1747, s. 267. Därs. 1787, s. 152. Meurman (1847). —
RACKLA UT. (†) jfr rackla upp. Wollimhaus Ind. (1652). Heinrich (1828). jfr utrackla.
Avledn. (till 5, †): RACKLARE, sbst.2, m. person som ofta harklar sig l. hostar rosslande (o. spottar). Wollimhaus Ind. (1652).
Spoiler title
Spoiler content