RAGATA raga3ta2, äv. 040 (raga´ta Weste; -àta Dalin), f.; best. -an; pl. -or.
1) (†) landstrykerska l. lösdriverska o. d.; liderlig l. fräck l. skamlös kvinna; sköka; stundom svårt att skilja från 2. (Sv.) Ragata ... (Fr.) Coureuse. Franche garce. Vilaine. Nordforss (1805). En sådan Ragata, som, utan samvete, ville snärja en oerfaren Yngling i sinlighetens förföriska nät. Flamén Berggubb. 1: 142 (1814). (Sv.) Ragata, .. (t.) Landstreicherinn. SvTyHlex. (1851). AnderssonBreväxl. 2: 345 (1851). Sakta raglar en full ragata / fram i lyktornas sorgsna ljus. Strix 1905, nr 2, s. 3; möjl. till 2.
2) (vard.) ondskefull l. elak kvinna, satkäring l. megära o. d.; numera företrädesvis: elak o. trätgirig kvinna; argbigga; ”rivjärn”; i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 1. (Fr.) Il a épousé une Mégère, (sv.) en Ragata, arg kona. Holmberg 2: 105 (1795). En flyktig toka, en nyfiken spion, en sqvalleraktig ragata, .. se, sådane kan och bör en förnuftig skratta åt. Envallsson Tosorden 10 (1798); jfr 1. Hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela lefvernet för hennes skull. Almqvist Går an 107 (1839). Hon (dvs. min sångmö) är en ful gemen ragata, / en gräslig häxa, full av hin / och tycker mycket om att gnata. Fröding ESkr. 1: 81 (c. 1885). Hellström Lekh. 58 (1927).
Avledn. (till 2; vard.): RAGATAKTIG, adj. (tillf.) som påminner om l. utmärker en ragata l. en ragatas uttrycks- l. handlingssätt o. d. GHT 1947, nr 282, s. 7. —
