RAKE ra3ke2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (VetAH 1741, s. 10 (: Torrakar)osv.) ((†) -er HT 1910, s. 51(1757: torrakers, gen.)); l. RAKA ra3ka2, sbst.5, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
[sv. dial. raka, m. l. f.; sannol. till samma rot som föreligger i RAKA, v.4]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på rot stående, torrt l. tvinande (dött l. halvdött) träd; äv.: stam av kullhugget sådant träd; i sht förr äv. allmännare: slana l. stång o. d.; jfr RAGE, sbst.1 För raakar och stänger (använda i samband med kyrkklockornas omgjutning) — 2 dlr. BtÅboH I. 11—12: 24(1660). Här nere (i dalen finns) ej en fläkt i barrträdens kronor — de där solljuslängtande, stamvissna, uttorkade ”rakorna”. SD(A) 1905, nr 115, s. 9. Ett redan upplagt bål av torra rakar. Högberg Frib. 412(1910). Höijer Martin 114(1950). — jfr RIS-, TORR-RAKE.
