publicerad: 1956
RAM ra4m (ā Weste), adj.; komp. -are (numera bl. ngn gg arkaiserande l. bygdemålsfärgat, Odenius 2Celsus 129 (1906; i bet. 5)); superl. -ast (numera nästan bl. i best. -aste, i bet. 7, 10, LPetri Kr. 16 (1559), Karlgren BolsjevRyssl. 36 (1925)). adv. -T (numera bl. ngn gg i bet. 4 b, UrFinlH 68 (1808), Topelius Fält. 1: 273 (1853)).
Ordformer
(raam 1780. ram 1559 osv. ramm 1741—1772. ramm- 1845 (: rammaste)—1861 (: ramma). rampt, n. sg. c. 1535)
Etymologi
[fsv. ramber, stark, svår, sv. dial. ram, motsv. d. ram, isl. ram(m)r, stark, bitter, ond; färö. ramur, stark, oförskämd, grov i talet, i fråga om smak l. lukt: skarp m. m., eng. dial. ram; jfr gotl. o. shetl. ramsk; besläktat med RAMM, sbst.5 — Jfr RAMEN]
1) (†) stark, kraftig (till växten), stadig; äv. övergående i bet.: som har styrsel, styv. Serenius (1741). Magen blir (efter döden) mera uppsväld och ram, äfven hos Pedic(ellaria) ovata som i lefvande tillstånd har den slingrig. VetAH 1818, s. 93.
2) (†) om trollkarl, betecknande att han är framstående i sin hemska l. olycksdigra konst l. dyl.: ”arg”; möjl. äv.: ond, farlig. LPetri Kr. 16 (1559). En man vthi Samaria war / Berycktadh för en ram trulkarl. Laurbecchius A 4 a (1652).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. färö.; jfr äv. isl. gala ramt, sjunga värkningsfulla galdrar] (†) om runor: med stark magisk kraft, värkningsfull. Dhe rame runer skref hon (på lakanen). Visb. 3: 348 (c. 1700).
4) [jfr sv. dial. där är ramt, där spökar, färö. har var ramt, det bodde övernaturliga väsen där, det spökade där] (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat l. arkaiserande, i sht i Finl.) i fråga om spökerier o. d.
a) (†) om plats: utsatt för spökerier, där det är ”oknytt” l. dyl. Tand- och ledvärk .. tros hafva fastnat ifrån raama och ohyggeliga ställen. UrFinlH 514 (1780).
b) i uttr. här är ramt, här spökar det ramt, här spökar det mycket, här är mycket ”oknytt”. Här i skogen spökar det riktigt ramt. Topelius Fält. 1: 273 (1853). Dens. Planet. 2: 19 (1889).
c) substantiverat i n. sg.: spöken, ”oknytt” o. d. Utan att bli skrämda av ramt. Hembygden(Hfors) 1912, s. 74.
5) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. bygdemålsfärgat) i fråga om lukt l. smak o. d.: stark, skarp, frän (om smak äv.: besk); stinkande, illaluktande. (Barkbröd) är rampt til att ätha. OPetri (c. 1535) i Lychnos 1937, s. 142. Ost, hvilken blifvit ramare genom åldern. Odenius 2Celsus 129 (1906). Karlfeldt Hösth. 107 (1927). — särsk. om människa, i uttr. ram som en bock, stinkande som en brunstig bock. Spegel (1712). jfr Lind (1749).
6) (†) underhaltig, dålig; möjl. särsk.: klumpig, ovig, långsam. Itt ramtt och illebeseglett skipp. HH XIII. 1: 154 (1564). Man piskar våra ramma skjuts- eller bondhästar till engelska kapplöpningshästar. Wingård Minn. 4: 91 (1847).
7) [jfr liknande anv. i d., nor. dial. o. färö.] om person, betecknande att han betraktas med motvilja l. är grov l. rå l. obildad l. socialt mer l. mindre lågtstående; särsk.: inpiskad, durkdriven; särsk. i uttr. en ram bonde, en enkel l. tarvlig l. obildad bonde; numera bl. i sg. o. pl. best. (äv. i superl.) o. med anslutning till 10. Messenius Swanhuita 6 (1613). En grof och ram hedning. VDAkt. 1720, nr 396. Huru vida en ram bondeklåckare kan sådant lära .. lämnas derhän. Därs. 1774, nr 471. Den vildmenniskan! Det är ju en ram Indian. Palmblad Nov. 1: 48 (1840). Kyrkoherden skall ju vara en ram bonde .. en riktig slusk. Ekström Vandr. 28 (1871). SAOL (1900). — särsk. i superl. Den ramaste pöbel. Tegnér (WB) 7: 497 (1834); jfr 10.
8) [jfr 7, 10; jfr liknande anv. i d.] (†) i sådana uttr. som en ram svensk, finne o. d., om person som i utpräglad grad har genomsnittssvenskens osv. egenskaper, en enkel, typisk svensk osv.; äv. med särskild tanke på intresse l. chauvinistisk iver för den egna nationaliteten o. det egna språket (o. okunnighet i andras språk; jfr 9). Gyllenborg Sprätth. 5 (1737). De pronunciera Latin långt värre än en ram finne .. Svenskan. PKalm (1748) hos Linné Bref I. 8: 21. Armfeltar .. som äro så rama finnar och så kära i sit fädernesland, .. at (osv.). HA 9: 74 (1759). Atterbom Minn. 155 (1818).
9) [jfr liknande anv. i d. samt färö. ramur á málinum, grov i rösten] om ngns tal, betecknande att det är ovårdat l. (o. i sht) starkt dialektpräglat o. d.; särsk. i sådana uttr. som han talar ram småländska; numera bl. i sg. o. pl. best. (äv. i superl.) o. med anslutning till 10. Ihre (1769). KLilljebjörn (1810) hos Dahlgren Herrgårdssl. 275. (De) tala .. den ramaste Finska. HLittSt. 1: 312 (1821). Cannelin (1921). — särsk. [jfr liknande anv. i finlandssv. dial. o. i nor.] (†) i uttr. tala ramt, tala obegripligt l. besynnerligt. Att dessa Svenska krigsmän voro ifrån Savolax, samt derföre talte så ramt. UrFinlH 68 (1808).
10) [jfr liknande anv. i d.] övergående till ett förstärkningsord, betecknande att ngn l. ngt är ngt i särskilt hög grad l. mycket renodlat l. alldeles uppenbart o. d.: ”ren”, fullkomlig, oförfalskad, utpräglad, ”klar”, full, ”pur”, idel; stundom närmande sig bet.: enkel (jfr 6, 7, 9) l. liktydigt med: blott, bara; numera i sht i sg. l. pl. best. (äv. i superl.); ofta i förb. med adj. ren. Det skulle vara vers, men var (rena) rama prosan. Han bor på (rena) rama bondlandet. Det är inget skämt, det är (rena) rama allvaret (mera tillf. äv. mitt rama allvar). Det är (rena) rama sanningen. (Gården) ligger på rama slätten. NissaforsArk. Brev 26/11 1805. Jag gjorde det af .. rama oegennyttan. Backman Reuter Bræsig 1 (1872). Är det ditt rama allvar? Jensen Mickiewicz Tad. 233 (1898). Den slapphet, som trycker ned oss i rama tomma intet. Heidenstam Dag. 97 (1905, 1909). Rena, rama idyllen! Hellström Kärlek 261 (1942). — särsk.
a) i uttr. som beteckna att ngt förekommer l. sker på tid l. plats då l. där detta är onormalt l. påfallande l. överraskande. I rama hvardagslaget. PT 1883, nr 188 A, s. 3. Detta (att mannen tog på sig ren löskrage) var en ovanlig syn på rama hvardagskvällen. Geijerstam LycklMänn. 23 (1899). Mången nattvandrare har sett .. (nattskärran) sitta på rama landsvägen. Ericson Fågelkås. 1: 110 (1906).
b) om ämne: ren, oblandad. Här (i Luossavaara) stå vi på rama jernmalmen. IllSv. 2: 227 (1886). (Han) drack rama spriten. Cavallin Stevenson Nichols. 69 (1897). VLitt. 3: 731 (1902).
c) (numera mindre br.) i sg. obest. Almqvist AmH 1: 67 (1840). Rafaels Jonas är en ram kopia från Antinous. VRydberg (1874) hos Warburg Rydbg 2: 280. Ram, förståndig prosa. (Cavallin o.) Lysander 324 (1877). Ren ram avund. SvD(B) 1942, nr 304, s. 12.
d) (numera mindre br.) i pl. obest. Leopold 4: 198 (c. 1820). ”Trött” och ”skeptisk” blefvo rama modeord. Vetterlund StDikt. 128 (1896, 1901). De åtogo sig till och med rama statistroller. Personne SvTeat. 3: 82 (1915).
e) i superl. best. Sturzen-Becker SvSkönl. 230 (1845). Senap är som gift för mej, som ramaste gift. Törnblom Barnaoff. 165 (1911). I ramaste vardagslag. LundagKron. 2: 613 (1921); jfr a. Renaste, ramaste övergrepp. Karlgren BolsjevRyssl. 36 (1925).
f) (†) ss. adv. När .. (vissa människor) framställas så ramt hvardagliga, som de i allmänna lefvernet befinnas. SvLitTidn. 1814, sp. 328.
Ssgr: (8) RAM-DANSK, m. (†) typisk l. chauvinistisk l. ”arg” dansk. Columbus Ordesk. 68 (1678; utan angiven bet.). —
(5) -OST. [jfr sv. dial. ram ost, nor. ramost] (†) gammal ost med stark l. amper smak o. lukt; ”gammalost”. Wingård Minn. 7: 50 (1847). —
(10) -STARK. [sv. dial. ramstark; möjl. delvis med anslutning till ram, sbst.2] (ngt vard.) mycket stark. Ramstarkt (fotbolls)-lag möter Lettland. SvD(B) 1929, nr 183, s. 9. Ramstarka (försvars-)verk. TurÅ 1942, s. 311. —
Spoiler title
Spoiler content