SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RAMLA ram3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[jfr d. ramle, av lt. rammelen l. t. (o. mht.) rammeln, om får, harar m. m.: para sig (av fht. rammalōn), besläktat med RAM, adj., o. RAMM, sbst.5 (i den urspr. bet.: gumse). — Jfr RAMA, v.4, RAMLING, sbst.3]
1) (†) om tjur: rida (på ko). Oxar och Stutar böra särskilt fållas, at de icke ramla och skada Molckekonen. Salander Gårdsf. 178 (1758).
2) jäg. om harar (o. kaniner): para sig; i sht om hanen; om hane stundom äv.: (ströva omkring o.) söka honor under parningstiden. Nilsson Fauna 1: 219 (1820). Hanarna ramla både nätter och dagar. Greiff Jagt 69 (1828). BiblJäg. 4: 291 (1897: ramling).
Ssgr (till 2; jäg.): A: RAMLINGS-PLATS. Ramlingsplats: (dvs.) Stället för harhonans beslagning. BiblJäg. 4: 291 (1897).
-TECKEN. Ramlingstecken: (dvs.) Vissa märken, såsom afrifna ulltappar, egendomliga spårställningar o. s. v. som antyda att ramling egt rum. BiblJäg. 4: 291 (1897).
-TID. (harens) parningstid. Källström Jagt 142 (1850). Hemberg ObanStig. 5 (1896). 2NF 22: 964 (1915).
B (knappast br.): RAMMEL-TID. ramlingstid. ÖoL (1852).
Avledn.: RAMLARE, m. l. r. [jfr d. ramler, t. rammler] jäg. könsmogen hare av hankön (som under parningstiden strövar vitt omkring för att uppsöka honor); numera ofta: gammal harhane som under stövardrev sträcker ut ovanligt långt. Nilsson Fauna 1: 219 (1820). Lilljeborg Däggdj. 435 (1871). Engström Adel 99 (1923).
Spoiler title
Spoiler content