publicerad: 1956
Ordformer
(rambl- 1547 (: rambler nidh)—1752. raml- (-mm-) 1635 osv.)
Etymologi
[fsv. rambla, bullra m. m., rambla nidher, ramla ned, sv. dial. ramla, bullra, babbla, falla (omkull) m. m., motsv. d. ramle, nor. ramla, skramla, skråla, falla med brak, lt. rammeln, larma m. m., holl. rammelen, slamra, babbla m. m. (mnl. rammelen); sannol. av ljudhärmande urspr. o. möjl. i sekundärt avljudsförh. till RUMLA. — Jfr RAMLA, sbst.]
1) (numera i sht i vissa trakter) bullra, skramla; braka o. d.; äv. opers. Linc. Oo 3 b (1640). Tordön som .. ramlar. Spegel GW 69 (1685). (Vättern) liknar en siudande gryta; bullrar, ramlar och donar. Tiselius Vätter 1: 103 (1723). Didring Malm 2: 237 (1915). — särsk.
a) i fråga om skrammel av vagnar som rulla fram. VetAH 1803, s. 317. Från Brunnen det ramlar af fina ekipascher. Sturzen-Becker 3: 89 (1861). Holmström Gram. 39 (1926).
b) i fråga om skott från eldvapen; särsk.: mullra, dåna. Kanonskott .. i fjerran ramla. CVAStrandberg 2: 70 (c. 1860). Högberg Baggböl. 2: 176 (1911).
c) om klocka som slår o. anger tiden. Klockan ramlade imedlertid 12. Törneros (SVS) 1: 152 (1824); jfr 2 (o. 3).
d) i p. pr., i utvidgad anv., om ljud. Bandhunden .. lät kedjan med ett ramlande ljud släpa öfver .. (tunnans) kant. Benedictsson Peng. 195 (1885).
e) om person: åstadkomma ett bullrande l. skramlande l. brakande ljud; äv.: väsnas, stoja, larma o. d.; äv. i uttr. ramla med (äv. i) ngt, åstadkomma ett bullrande l. skramlande ljud under handhavande av (l. sysslande med l. gm att röra i) ngt. Chronander Bel. I 8 a (1649). Wijking .. ramblade skarpt mäd skölden och giorde stort buller uthaf sig. Reenhielm ThViik. 69 (1680). (Han) befanns allena warit i sacerstijan och ramlat i (fattigbössan). BtÅboH I. 5: 67 (1688). Uti Signors rum bultades och knackades och ramlades ända til aftonen. Palmstjerna Snapph. 1: 39 (1831). Nyblom Minn. 1: 49 (1904).
2) [specialanv. av 1] (numera bl. tillf.) i fråga om slag på mullrande l. brakande musikinstrument o. d. (särsk. trummor o. pukor): slå så att det bullrar l. brakar; om instrument: bullra, braka, dåna o. d. (Indianer som) ramla på et .. tort skinn. Holm NSv. 148 (1702). Basunerne börja på ramla. Salvius BrudGrafskr. 43 (1737, 1757). Pukare .. ramla. Bellman (BellmS) 1: 42 (c. 1770, 1790).
3) [specialanv. av 1] (†) i fråga om ljud från klocka l. bjällra som man rör: pingla (med), ringa (i). När Prästen vphöier .. Sacramentet, så rambla the tillijka medh alla klockorna. Petreius Beskr. 6: 7 (1615). Broman Glys. 2: 37 (c. 1730).
4) [specialanv. av 1] (†) i fråga om ljud i ngns mage; kurra, ”bullra”; äv. opers. Wädret, som alt stadigt ramlar uti Tarmarna. Hoorn Jordg. 1: 301 (1697). Buken .. är öm; det ramlar i lifvet. Alm(Ld) 1760, s. 36. VetAH 1769, s. 326.
5) [jfr sv. dial. ramla, spöka, samt rammt, spökaktigt (se RAM, adj. 4)] (†) opers., i fråga om övernaturliga ljud; bullra (spöklikt); äv. övergående i bet.: spöka. (Sv.) Här ramlar om natten, (t.) hier rumpelt oder poltert des Nachts. Lind (1749).
6) (numera föga br.) prata bullrande; babbla, pladdra, snacka, väsnas o. prata; äv.: skvallra. At andre böker .. wel mykit rambla om helghons gerningar. FörsprPsalt. (Bib. 1618). (Hustrun) Putlar oc ramlar .., så länge som halsen han orkar. BrölBesw. 303 (c. 1670). Ramlande tungor. Lundberg Paulson Erasmus 138 (1728). Tyst säger jag: ramla då inte så fördömdt. Carlén Ensl. 1: 75 (1846). Schück (1854). — särsk.
a) (†) i uttr. ramla med munnen l. sin mun, pladdra, prata, sladdra o. d. Bedlegr. 17 (1647). Brasck Apg. B 3 a (1648). Chronander Bel. I 6 a (1649).
b) tr.; särsk.: rabbla. Ther fordras mera til, än ord af munnen ramla. Kolmodin QvSp. 1: 367 (1732). Linné Bref I. 4: 187 (1752). Ramla latin. Weste (1807). Sitta .. och ramla onyttigt sqvaller. Stenhammar Riksd. 3: 368 (1851). Dorthe .. ramlade .. en hel mängd böner. Topelius Fält. 1: 245 (1853).
c) [jfr 11 b β] (numera bl. ngn gg med anslutning till 11) i utvidgad anv., om ord l. tal o. d., betecknande att ngn rabblar l. talar fort l. med kraftig l. besynnerlig artikulation o. d. Menniskor .. ur hvilkas munnar den hårda arabiskan ramlade med en förtviflad fart. Wachtmeister Tur. 17 (1876, 1885). Wennerberg 2: LIX (1882).
7) (i sht i vissa trakter, vard.) (ljudligt) bulta l. slå l. dunka o. d. Kolmodin QvSp. 1: 535 (1732). Ramla på en port. Weste (1807). FoU 15: 102 (1902). Östergren (1935). — särsk. tr.: aga, ge stryk. Dalin (1855). Blänger du, rackarunge, så ska ja ramla dej! Ullman FlickÄra 67 (1909).
8) i uttr. ramla utför l. nedför (äv. uppför) trappan l. trapporna, (med buller o. brak, hastigt) ta sig utför (resp. uppför) trappan osv. Hejdukar ramla utför trapporna. Thomander TankLöj. 11 (1824). Med dundrande svordomar ramla de uppför trapporna. Koch Arb. 71 (1912). Hedberg Räkn. 294 (1932). jfr: I skorstenen blef det ett väsen, som om hela hopar af smådjäflar ramlat upp och ned. Geijerstam KBrandt 64 (1904).
9) (vard.) (eg.: under ljudligt buller o. d.) förpassa sig i väg i (viss) mer l. mindre horisontell riktning; stundom: traska, loma, ranta, äv. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): ragla (jfr 12); äv.: åka l. köra med skrammel; numera nästan bl. i förb. med betonat adverb (se äv. särsk. förb.). Huru wackra (äro drinkarna) .. när dhe waggla, rambla hijt och tijt. Fernander Theatr. 282 (1695). (Han) såg Fagerström helt drucken ramla ut för gatan i mörkret. VRP 5/5 1731. (Fosterlandskänslan) har naturen .. gifvit oss, för at förekomma ramlande omkring verlden. 1Saml. 7—9: 246 (1776). Ändtligen ankommen till W-köping, ramlade vagnen stengatan fram. Cederborgh OT 4: 66 (1818). Om morgonen .. ramlade vi i Geijers jaktvagn över Norrköpings gator. Törneros Brev 2: 116 (1827; uppl. 1925). — särsk.
a) i uttr. ramla i väg, förr äv. till vägs, särsk. (o. numera vanl.): traska l. pallra sig i väg, skynda åstad. (Drinkare) sårla, ramla till Wägz. Warnmark Epigr. L 3 b (1688). Karavanen ramlade i väg ned genom den trånga slingrande dalen. Hedin Indien 1: 381 (1910). Klockan halv sju väcktes vi och ramlade i väg till skolan. Asplund LivSmultr. 48 (1945). särsk. bildl. (jfr b); särsk. dels i fråga om hastigt (o. tanklöst l. vårdslöst) utförande o. d. av ngt: rafsa l. hafsa l. ”rusa” i väg (med ngt), äv.: hastigt ”köra fram” (med ngt), dels om tid l. utveckling o. d.: flyga i väg. Carl XII Bref 45 (1701: rammlar och kluddar till vegz; i fråga om brevskrivning). Nog kan jag ramla i väg och yxa till ett och annat. Scholander 3: 316 (1873). Att det var tusan, så fort tiden hade ramlat i väg! Ytterlund Upsalaber. 9 (1913). Vore du oskyldig, skulle du inte ha tänkt ut en så plausibel tolkning och ramlat i väg med den oåtspord. Swensson Willén 96 (1937). Så som världsförloppet ramlar i väg just nu. GHT 1943, nr 84, s. 12. jfr: Man bör akta sig för att ramla i väg, så att åhörarna få svårt att uppfatta. VerdS 197: 14 (1913); jfr 6.
b) (†) bildl. (jfr a slutet): barka hän (mot ngt). Ehrt tal ramlar åt en Anarchie. Dalin Arg. 2: nr 35, s. 4 (1734; uppl. 1754: rasa).
10) om sak: (eg. o. förr ofta: under ljudligt buller l. brak o. d.) störta omkull (o. krossas i spillror), falla omkull l. sönder, falla i stycken l. spillror, rasa; om byggnad o. d.: störta in. PH 9: 73 (1768). De bassuner, för hvilkas stötar .. murarna i Jericho säges hafva ramlat. KyrkohÅ 1935, s. 110 (1871). Funch o. Wettergren Hawaii 101 (1934). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i p. pf.: som ramlat l. störtat samman; i sht om byggnad l. mur. Wallin 1Pred. 1: 21 (c. 1830). Ramlade murar. Ekström Vandr. 10 (1871). Högar af grus efter ramlade tempel. Wennerberg 1: 7 (1881).
b) i p. pr.; särsk.: som småningom l. bitvis störtar samman. ÅbSvUndH 58: 68 (1810). Ramlande murar. Höjer Sv. 1: 226 (1873). Östergren (1935).
c) mer l. mindre bildl. Hvad förmultnadt är, skall ramla. Tegnér (WB) 2: 145 (1813). Snart ramlar .. (latinet) helt och hållet såsom formellt bildningsmedel. Törneros Bref 2: 173 (c. 1830). Den franska revolutionen (hade) bragt de gamla härordningssystemen att ramla. SvFolket 10: 373 (1939); jfr β. särsk.
β) om land, rike, stat, (statlig) institution o. d.: störtas, krossas, gå under; förlora sin självständighet. Spegel SalWijsh. 36 (1711). Må gerna land och riken ramla. Rydberg Faust 27 (1876). I det stora nordiska krigets stormar hade den svenska stormakten ramlat i spillror. 2IllSvH 7: 3 (1902). Jaroszynska MinnÅr Förord 6 (1925).
γ) om (grundvalar för) åsikt, teori, lära, tankebyggnad o. d.: icke kunna upprätthållas l. bli bestående, kullkastas. Jag .. ser, / Er djerfva tankebyggnad ramla. Leopold 2: 201 (1785, 1815). Berzelius Brev 8: 43 (1815; om hypotes). (Då) ramlar .. grunden för .. resonemanget. VFl. 1937, s. 120.
δ) om förhoppningar l. hopp o. d.; särsk.: grusas, gäckas. Alla dina förhoppningar ramla. Tegnér (WB) 8: 229 (1837). Stavenow G3 114 (1901).
ε) om lycka l. ideal l. illusioner l. världsbild o. d.; särsk.: krossas. Jolin Smädeskr. 113 (1863). Han såg .. sin lefnads lycka ramla. Carlson i 2SAH 48: 147 (1872). Så der ramla våra ideal. Strindberg NRik. 133 (1882). Illusionerna hade ramlat. Stavenow G3 127 (1901). Min världsbild ramlade den kvällen. Wägner Genomskåd. 94 (1937).
ζ) (numera bl. tillf.) om plan o. d.: icke kunna genomföras, misslyckas, stranda. Börjesson E14 59 (1846). Wirsén Vis. 175 (1899).
11) (eg. o. förr ofta: under ljudligt buller l. brak o. d.) till följd av sin tyngd (hastigt) röra sig nedåt, falla (se d. o. I 1), dråsa, dimpa, störta (ned). Myntad koppar .., / Den han lät näfvetals i kopparkistan ramla. Kolmodin QvSp. 2: 361 (1750); jfr 1. (Sv.) Stenarna ramlade af berget, (t.) die Steine stürzten sich mit starkem Geräusch vom Berge herunter. Möller (1790). Så vådligt hänga här klipporna, hotande att hvarje ögonblick ramla. Bergman GotlSkildr. 340 (1882). Berg Sjöf. 35 (1910). — särsk.
a) om person (jfr 12). Lindahl L'avoc. sav. 16 (1757). (Pojken i tallen) ramlade .. handlöst till marken. Lagerlöf Holg. 2: 307 (1907). särsk. bildl. Schroderus Os. III. 1: 194 (1635). särsk. [jfr Fatab. 1915, s. 130] (om ä. förh. i vissa trakter) i uttr. ramla utför l. nedför predikstolen o. d., om fästfolk l. brud, betecknande att det lyser (första gången) för fästfolket. Knorring Torp. 1: 48 (1843). Första söndag skola vi ramla ned för predikstolen tillsammans. Wacklin Minn. 1: 93 (1844). Rääf Ydre 1: 110 (1856; om brud). Nordmann BorgåBarn 35 (1906).
b) i vissa utvidgade l. bildl. anv.
α) (mera tillf.) om kvicksilvret i en termometer: falla l. sjunka hastigt; jfr FALLA III 3. Lindqvist Dagsl. 3: 94 (1904).
β) (mera tillf.) om yttranden o. d. som utsägas hastigt: ”komma trillande”, forsa; jfr 6 c. Det .. ramlar vänligheter ur mun på honom. Thordeman FolkLust. 117 (1933).
12) om person: mista balansen o. falla omkull, ”trilla”; äv. bildl. Hallström VenezKom. 115 (1901; bildl.). Hon mer ramlar än sätter sig ner i diket. Aurell NBer. 7 (1949). — särsk. i vissa oeg. l. bildl. anv.
a) störtas l. falla från sin post l. sin samhällsställning o. d.; jfr 11. Forssell Hist. 1: 64 (1869). jfr: Låt .. (gudarna) då i Guds namn ramla, / När de icke orka stå. Fröding Eftersk. 1: 34 (1887, 1910).
b) i vissa uttr. betecknande att ngn oförmodat l. på ett informellt sätt o. d. sammanträffar med ngn l. kommer i ngns väg; jfr 9, 11. Jag ber .. om ursäkt för det sätt, varpå jag ramlat i er väg. Hallström Händ. 12 (1927). Claëson Lockhart Farväl 341 (1934).
c) [jfr motsv. anv. av sv. dial. ramla ikull] (starkt vard. l. bygdemålsfärgat) om gravid kvinna: falla i barnsäng. Martinson Kvinn. 8 (1933).
d) (vard.) i uttr. ramla för ngn, i fråga om förälskelse o. d.: falla för ngn. Att hon ramlar för vilken karl som helst som kan bjuda henne på en restaurang. Fogelström Vakna 177 (1949).
13) [specialanv. av 10 c, (11 o.) 12] (ngt vard.) i fråga om ekonomiska misslyckanden o. d.: råka ut för fallissemang l. bankrutt, gå över styr; om person: gå i konkurs, ”stupa”. Porthan BrCalonius 562 (1799). Under .. (1850-talet) ramlade i Sverige det ena handelshuset på det andra. Hellberg Samtida 9: 77 (1873). De ramlande småbankerna. NDAVL 1910, nr 82, s. 5. Alla går ju och väntar på att jag ska ramla. Siwertz Sel. 1: 212 (1920). — särsk. om växel o. d.: förfalla. Blomberg Överg. 153 (1915). Den ena växeln efter den andra ramlade. Hellström Lekh. 214 (1927).
14) [jfr 1 e] (†) rumla. Der få vi ramla i fröjd och i frid / Med våra vänner en långan tid. Wadman Saml. 2: 185 (1835). jfr: Öhl, lättia och ramlande. Nordencrantz Arc. 201 (1730; bet. oviss).
Särsk. förb.: RAMLA AV10 4.
1) (vard., mera tillf.) till 9: ge sig i väg, pallra sig i väg. Strax efter half nio ramlade .. (flickorna) af. Wägner Norrt. 9 (1908).
2) till 11, 12: trilla l. falla av; trilla l. falla av l. ner från (ngt l. ngn). Nordstjernan 1847, s. 129. Som om kläderna ramlat av honom. Sjödin StHjärt. 19 (1911). Anm. till 2. Det är ofta svårt l. omöjligt att avgöra huruvida partikeln är betonad l. obetonad. —
RAMLA DIT10 4. (vard.) till 12; bildl.: bli fast l. råka i klämma o. d., ”åka dit”; särsk. i uttr. ramla dit för ngn, i fråga om förälskelse o. d.: falla för ngn, bli snärjd av ngn. Skärvbäck är en knivig rackare. Och så ramlar han dit för den där Viola Ullrick. Siwertz Pagod. 151 (1954). —
RAMLA FRAM10 4.
1) (†) till 6: rabblande l. pladdrande (fram)säga (ngt). ProstbSunnerbo 10/10 1706. Det .. (rabbinen) ramlade fram. Kalm Resa 2: 358 (1756). jfr framramla.
2) till 10, 11, 12. Så hotade en af .. bränderna att ramla fram öfver spiseln. Högberg Vred. 1: 43 (1906). —
RAMLA FÖRBI10 04. särsk. (vard.) till 9, om fordon: (skramlande) passera. Att jag låtit spårvagnen ramla förbi. Essén Vap. 11 (1917). —
RAMLA I10 4. till 11: falla i. En öppen brunn, som de huvudstupa ramlade i. Ahnlund AOxenstierna 64 (1940). —
RAMLA IFRÅN SIG10 04 0. (föga br.) till 1: dundra till slut, dundra ut (jfr dundra ifrån 1). Högberg Utböl. 1: 34 (1912). —
RAMLA IGENOM10 040 l. 032. (vard., mera tillf.) till 9: falla igenom; särsk. bildl., = falla igenom 2. SöndN 1878, s. 47. —
RAMLA IHOP10 04. särsk. (†) till 6: lögnaktigt ”sätta ihop” (en skrivelse l. dyl.). Hon har .. helt hastigt ramblat i hop en Expense Räckning. VRP 21/6 1732. —
1) [möjl., åtm. delvis, bildl. anv. av 2] (vard.) till 9: (plötsligt l. på ett oformellt l. vårdslöst sätt) gå l. komma in (i en lokal l. ett rum o. d.), ”tumla in”; jfr ramla, v.1 12 b. Bergman JoH 59 (1926). (Vi) ramlar .. väl in här ett slag på kafeet i hörnet. SvD(A) 1929, nr 67, s. 8. Någon .. fick upp dörren till sitt rum och ramlade in. Hedberg Räkn. 80 (1932). särsk. bildl. VerdS 197: 25 (1913).
2) till 10, 11; särsk. (vanl. om hus l. murar o. d.): störta l. rasa in. Wennerberg Bref 2: 118 (1852). Tegel och murbruk ramlade in i cellen. Strindberg SvÖ 2: 86 (1883). Hildebrand StFolk 83 (1915; om hus). —
1) (numera bl. mera tillf.) till 10: störta samman, rasa; äv. bildl. At .. (tornet) bliffuer beskottedt och rambler nidh. HFinlH 2: 245 (1547). Nicander 2: 397 (1820).
2) till 11: falla ned. König Mec. 142 (1752). Klippor ramlade ned. Ossian 2: 4 (1794). En plåtslagarpojke .. (hade) ramlat ner från ett tak. Siwertz JoDr. 152 (1928). särsk. bildl.
a) om person. Som om han .. ramlat ner i fattigdom. Strindberg Hafsb. 18 (1890). Kleen YDoodle 1: 147 (1902).
3) till 12; om person: dråsa ned i sittande l. liggande ställning (i en stol resp. en säng l. dyl.). Janson Gast. 19 (1902). Vår .. gäst .. ramlade ned på Emmys ottoman. Wägner Norrt. 50 (1908). —
RAMLA OM10 4. (i sht i vissa trakter, vard.) till 7 slutet: ge (ngn) stryk, ”klå upp”. Hedberg Ungdom 25 (1869). Falk Skolp. 29 (1903). —
RAMLA OMKRING10 04.
1) (†) till 1 e, 7: skaka om (ngt i ett kärl). (Man skall) kasta et eldkol der .. (i kärlet) och ramla omkring. Törner Vidsk. 70 (c. 1740).
1) till 10: rasa l. störta l. stjälpas l. falla omkull; särsk. om byggnad l. mur o. d. Spegel GW 76 (1685). Hus .. ofta så illa uppförda, att de ramlade kull af sig själfva. Schück i 3SAH 27: 141 (1915).
2) till 12: mista balansen o. falla omkull; äv. bildl. RP 8: 90 (1640; bildl.). Vid knycken ramlade mor Sigga omkull. Moberg Rid 15 (1941).
3) (ngt vard.) till 13; i fråga om ekonomiska misslyckanden; särsk.: gå i konkurs; äv. (mera tillf.) opers., i uttr. det ramlar omkull för ngn. (Under vissa förhållanden) rambla alla handtverker omkull. RP 8: 102 (1640). Knorring Cous. 1: 117 (1834; opers.). Det stora antal af företag, som årligen ramla omkull. LfF 1912, s. 222. Moberg Utvandr. 293 (1949). —
RAMLA PÅ10 4.
1) (numera mindre br. o. i sht med anslutning till 4) till 1—3: hålla på med l. fortsätta att ljuda (bullrande l. skrällande l. dånande o. d.); äv. opers. Lundgren MålAnt. 3: 10 (1873; om trummor). Så pinglade det och ramlade på i klockstapeln. Strindberg Hems. 126 (1887).
2) (vard.) till 6: hålla på l. fortsätta att prata l. babbla l. rabbla ngt o. d.; numera i sht med anslutning till 4 slutet. Nog har jag ibland hört dig ramla på åt det hållet, men aldrig så befängdt som nu. Bremer Sysk. 1: 20 (1848). (Den predikande) Karlen bara ramlade på. Topelius Vint. I. 2: 49 (1867, 1880). Harlock (1944). särsk. [jfr 4] i uppmaningar till ngn att fortsätta (l. börja) att tala om en viss sak (l. att sjunga). Har ni något att invända? frågade George ... — Nej, för all del. Ramla på ni! Janson CostaN 1: 209 (1910). Sjödin StHjärt. 80 (1911).
3) (i sht i vissa trakter, vard.) till 7 slutet: puckla på (ngn); äv. bildl. Hade .. (de upproriska borgarna) nu klagat ordenteligen ahn (med anledning av myndigheternas beslut), hade det varit en ting, män nu ex occasione af beslutet ramblade de på dem. RP 10: 29 (1643). ÖoL (1852). Adelsköld Dagsv. 4: 177 (1901). särsk. (tillf.) oeg., i fråga om skjutning: ”damma på”. Lewenhaupt Reddy 102 (1907; abs.).
4) (vard.) till 9: fortsätta att (hastigt) gå l. traska; komma (hastigt l. vårdslöst) gående; pallra på. Hedin Indien 1: 198 (1910). Peter trampade efter i hans fjät ... Efter dem ramlade ungdomarna på. Krusenstjerna Pahlen 6: 318 (1935). särsk. bildl.: (hastigt l. vårdslöst l. utan uppehåll) fortsätta l. gå på (med ngt); låta det gå undan, skynda på. Greiff Jagt 74 (1828). Ramla nu på med lankorna. Strindberg SvÖ 1: 259 (1882). Ramla på att komma upp på stöttingen, din slarver! Lieberath Knekt. 70 (1914).
5) till 10, 11: falla ned på (ngt l. ngn); äv. bildl. Systemers mängd som ramlat på hvarann. Tegnér (WB) 1: 43 (1802); möjl. icke särsk. förb. Naturligtvis ramlar det på en massor av saker som måste göras. SvD(B) 1943, nr 191, s. 5. —
RAMLA SAMMAN10 32 l. 40. till 10: störta l. falla samman. Fast tempelhvalfven skulle ramla samman. Cygnæus 9: 101 (1840). Heidenstam Karol. 2: 10 (1898). särsk. bildl. Cederström Minn. 148 (1913). Då riken ramlade samman som korthus. Ymer 1939, s. 28. —
RAMLA SÖNDER10 40. till 10: falla i spillror l. bitar, rasa in, störta samman. SD(L) 1904, nr 261, s. 4. Rucklet (håller) .. på att ramla sönder av sig själv. Cederschiöld Maghreb 81 (1918). särsk. bildl. Klockhoff ESkr. 244 (1866). (Hans) lärobyggnad .. ramlade sönder. Dahlbäck Åb. 52 (1914). —
RAMLA UPP10 4 l. OPP4. (numera föga br.) till 6: haspla ur sig l. rabbla upp (ngt). Liljecrona RiksdKul. 437 (1841). Att barnet kan tanklöst ramla opp katekesen. Wetterbergh Penning. 508 (1847). Topelius 24: 71 (1856). särsk. [jfr ramla, v.1 2] (enst.) i utvidgad anv., med avs. på (själlöst spelad) musik. Hon .. (hade) lärt sig på pianot ramla upp några sonater. Snellman Gift. 1: 36 (1842). —
RAMLA UR10 4. till 11: falla l. tumla l. ”dråsa” ur (ngt). Den döda kroppen höll på att ramla ur kistan. Tegnér Armfelt 2: 8 (1884). Kläder, renhudar m. m., som säkert fastsurrats (i pulkan) för att ej ramla ur. LfF 1909, s. 158. särsk. bildl. Alltsammans har ramlat ur hans minne igen. Koch Timmerd. 459 (1913). särsk. [jfr ramla, v.1 6] om ord l. yttrande o. d.; särsk.: (oövertänkt l. överilat) undslippa (ngn), ”halka ur” (ngn); äv. opers. Bjerre Själsläk. 108 (1914). ”Prata strunt!” ramlade det ur mig. Silfverstolpe Boleslawski PolskRytt. 252 (1933). Osanningar .. ramlade ur henne innan hon visste ordet av. Krusenstjerna Fatt. 2: 309 (1936). —
RAMLA UR SIG. (enst., †) till 6: haspla ur sig (ngt). Säg honom, att till nästa postdag skall jag bestämdt ramla något ur mig (om politiken). Stenhammar Riksd. 3: 114 (1845). —
RAMLA UT10 4. särsk.
1) (vard.) till 9: (vårdslöst l. burdust l. i förvirring) avlägsna sig l. ge sig av l. gå l. komma ut (från ngt), ”tumla ut”. Cavallin Kipling Wi 170 (1897). Under .. kötteder ramlade ”hamnbusarna” ut från de smutsiga kroglokalerna. Linder Tid. 132 (1924).
2) till 11: falla ut. Alla leksakerna ramlade ut (ur asken). De Geer Minn. 1: 26 (1892). Hallström Händ. 128 (1927). —
RAMLA ÅSTAD10 04. till 6.
1) [jfr ramla, v.1 9, 11 b β] (numera bl. tillf.) i fråga om hastig(t) l. slarvig(t) tal l. läsning.
a) om person: skynda på, slarva i väg, rabbla på. I kiölden .. ramlar Presten åstad och läs alt för fort, när bönerna så longa äro. KOF II. 1: 30 (1650).
b) i fråga om yttrande o. d., med saksubj. l. opers.: hasplas fram. Stapplande upprepades detta flere gånger, men slutligen ramlade det åstad med strykande fart. HLilljebjörn Hågk. 2: 98 (1867).
2) (†) i fråga om osanna l. tvivelaktiga påståenden o. d.
b) tr.: dra fram l. ”komma med” l. rabbla upp (ngt osant l. tvivelaktigt o. d.). Uti 6te puncten (i sin inlaga till rätten) ramblar hon åstad det som Reusner vittnade. VRP 21/6 1732. —
RAMLA ÖVER10 40. till 10, 11.
a) störta l. rasa l. falla ned på l. över (ngn l. ngt); äv. bildl. Lundgren MålAnt. 1: 118 (1870). Då under mordbrandsnatten en mur ramlade öfver honom. Nyblom i 3SAH 16: 267 (1902). Bjudningar ramlade över oss. SvD(B) 1927, nr 180, s. 10.
b) (†) allmännare: ramla över ända, stjälpa. Alt (på skeppet) som ej var dess bättre fast, ramlade öfver. SvSaml. 3—6: 73 (1761). —
RAMLA ÖVER ÄNDA10 10 32.
1) till 10: falla l. störta l. rasa omkull, falla över ända. Hiärne Berghl. 441 (1687). (En) massif gråstens Muur som .. ramblade öfverända. Polhem Invent. 32 (1729). särsk. bildl. RP 7: 446 (1639). De klokaste .. projecter .. ramla ofta öfverända af en ringa .. händelse. 2RARP 13: 559 (1743). Hagberg Shaksp. 2: 40 (1847).
2) (enst., †) i utvidgad anv. av 1, tr.: vräka omkull. De kunde bergen öfverända ramla / och rycka furor upp till vandringsstaf. Topelius Läsn. 4: 83 (1871).
3) (mera tillf.) till 12; om person l. djur: (mista balansen o.) trilla omkull. Hillerström Biörnf. 11 (1750).
4) (ngt vard.) till 13: gå i konkurs, gå över styr, gå omkull. Banken .. kan ramla öfverända. ObjGästen 1829, nr 36, s. 2. Almquist VärldH 9: 325 (1934).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content