publicerad: 1956
RAMSA ram3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. ramsa, (tyg)remsa, band, lång rad, långt o. tröttande pladder, visa m. m., motsv. d. ramse, nor. dial. ramsa; möjl. (åtm. delvis) i sekundärt avljudsförh. till REMSA, sbst.; med avs. på bet. 3, 4 jfr RAMSA, v.2, RAMLA, sbst., RAMLA, v.1]
1) (†) (lång) slamsa o. d. (Fingrarna) nedstickas i .. (maten), och vid deras uppdragande medföljer en lång ramsa deraf. Skogman Eug. 1: 191 (1854). jfr: Rammsa, Sv. enn hop av hvarjehanda sakerr, såmm i enn rad oårdänteligenn sammanhänga. Hof DialVg. 233 (1772).
2) (vard., föga br.) rad l. ”radda” (av människor). AGeijer (1844) i Solnedg. 1: 355. Husets döttrar voro .. Till äktenskap lediga, hela ramsan. Nordensvan Figge 84 (1909).
3) följd l. uppräkning av ord; vanl. om lång, mer l. mindre obegriplig l. andefattig följd av ord l. utgjutelser, (lång o. tråkig) uppräkning, harang (se d. o. 2), tirad. Murenius AV 349 (1657). En lång ramsa af fjålluga titlar. Serenius Yy 1 a (1734). En ramsa af ord, .. som icke betydde det allra ringaste. Nyblom Twain 2: 71 (1874). Om man .. tutat i honom .. ramsor om förnöjsamhet. Roos Strejk. 8 (1892). Jag har idisslat den där fördömda ramsan (dvs. vigselformuläret) tio gånger. Cavallin Kipling Gadsby 58 (1897). (Jag) Kommer ihåg när .. (Strindberg) begravdes, ave crux, nej den ramsan lär jag mig aldrig. Johnson Kommentar 6 (1929); jfr b. (Den lilla flickans mun) går i ett, långa obegripliga ramsor. Asplund LivSmultr. 21 (1945). — jfr ORD-RAMSA. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om lång, torr o. tråkig l. andefattig artikel i tidning o. d.; äv. i fråga om på detta sätt beskaffade inlagor l. yttranden som uppläsas o. d. Atterbom (1836) i 3SAH LV. 2: 64. C. von Qvanten uppläste .. en lång ramsa, som ingen hörde på. Liljecrona RiksdKul. 258 (1840). Ett Aftonblad, innehållande en ramsa i två gigantiska folio-spalter. Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 4. jfr DAGBLADS-RAMSA.
c) (mera tillf.) i uttr. i en ramsa, betecknande att ngn (utan avbrott) kan rabbla upp ngt utantill. Dalin Arg. 1: 270 (1754).
d) om följd av svordomar l. eder l. skur av ovett o. d. Crusenstolpe Mor. 1: 98 (1840). Folk som svär långa ramsor över (automattelefonen). DN(A) 1933, nr 315, s. 11.
e) utan klandrande innebörd, om (lång) för ett visst ändamål sammanskriven uppräkning av (likartade l. på ngt sätt sammanhörande) ord l. namn o. d. Han bröt ut sammansättningen ur ramsan och gjorde den till en egen artikel i ordboken. HbSAOB 31 (1904). FestskrSöderwall 277 (1911). jfr SAMMANSÄTTNINGS-RAMSA.
4) [specialanv. av 3] (ofta i fackspr., särsk. folklor.) enkelt (folkligt l. primitivt) diktalster som är traderat i en mer l. mindre fixerad, ofta rytmiserad o. rimmad form o. som huvudsakligen l. delvis utgöres av en uppräkning (av namn, ortnamn, på ett l. annat sätt samhöriga ord o. d.) l. som framsäges i vissa situationer (t. ex. i lekar, vid vissa arbeten) o. som ofta innehåller ett antal obegripliga ord; äv. i allmännare anv., om kort, enkel (barn)vers o. d. Törner Vidsk. 110 (1744). Man kan om de olika socknarne (i Småland) få höra långa ramsor .. (t. ex.) ”Alseda — tallriksslickare, / Skede — drankadrickare, / Hvetlanda-kämpar (osv.). Aldén Getapul. 82 (1883). Den enfaldigaste ramsa, som framställer en situation, kommer .. (barnen) att storskratta af munterhet. Verd. 1884, s. 59. Landsm. V. 5: 118 (1886; i en lek). De traditionella ramsorna om fingrar, tår, ögon, näsa och mun. Hirn Barnlek 384 (1916). NordKult. 9: 216 (1931). jfr: Barnramsor. ÅbSvUndH LXI. 3: 3 (1941). — jfr LEK-, RÄKNE-RAMSA. — särsk. om besvärjelseformler o. d. KyrkohÅ 1916, s. 248 (1623). Därs. 1941, s. 57.
Ssgr (till 4; med prägel av fackspr.): RAMS-, äv. RAMSE-FORM; pl. -er. (rams-) den för en ramsa utmärkande formen; viss form vari ramsor kunna förekomma. FoF 1921, s. 8. Därs. 1924, s. 116. —
-SAGA. (rams-) saga som innehåller långa (stereotypt återkommande) uppräkningar o. dyl. o. därigm har karaktär av ramsa. FoF 1929, s. 66.
Spoiler title
Spoiler content