SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RANKA raŋ3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. ranke, t. (sich) ranken; till RANKA, sbst.1]
1) refl., om växt: bilda rankor; slingra l. klänga sig l. klättra med rankor. Risberg Prop. 5 (1905). Plantan (fick) ostört växa till och ranka sig. Lindblom Negerh. 120 (1922). Omkring .. (tämplets) kapitäler rosenslingor / sig rankade så lätta. Jändel Malört 46 (1933). — särsk. (tillf.) bildl., motsv. RANKA, sbst.1 2. Vackert efter mönstret / sig blomsterslingan rankar. Fröding Stänk 31 (1896).
2) ss. p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har karaktären av l. växer ss. en ranka resp. en kläng- l. slingerväxt med rankor. HbTrädg. 5: 93 (1874). En rankande .. ettårig växt. Lind o. Liljewall Köksv. 76 (1908). Upprätta, icke rankande grenar. Holzhausen Vårblmr 103 (1924).
3) tr.
a) (tillf.) med växt ss. subj. o. med obj. betecknande slingrande stam(del) o. d.: låta (ngt) klänga l. slingra sig ss. en ranka (kring ngt). Som humlen rankar / sin fasta slinga kring en alm. Molin LättsTungs. 12 (1913).
b) överväxa l. omge (ngt) med rankor; i ssgn OM-RANKA.
Särsk. förb.: RANKA SIG UPPFÖR. (†) till 1, om växt: slingra l. klänga sig l. klättra uppför (ngt). Möller PrincBot. 12 (1755). Bremer Brev 1: 39 (1821).
Spoiler title
Spoiler content