RANKA raŋ3ka2, sbst.4 oböjl.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. ride ranke; sannol. urspr. en form av RANKA, v.1, o. betecknande den gungande o. guppande rörelsen; jfr dock (med annan förklaring) OrdbDanSpr. 17: 414]
i uttr. rida ranka, om barn: sitta grensle o. gunga (upp o. ned) på ngns knä. Kellgren (SVS) 2: 367 (1794; efter d. orig.). Der red jag ranka på hans ena knä. Atterbom LÖ 2: 333 (1827). Rida, rida ranka! / Hästen heter Blanka. / ”Hvart skall vi rida?” — / Till en liten piga! SvForns. 3: 489 (1842). Snoilsky 3: 141 (1883). — Anm. Enst. förekommer med samma bet. uttr. rida ranken. Bäckman Sjöj. 2: 1 (1851; i vers, rimmande med tanken).
Ssg: RANKE-BEN. (enst.) i uttr. rida rankeben, rida ranka. Hopp! rida, rida rankeben! Ekbohrn NDikt. 120 (1864).
