RAREFAKTION rar1efakʃω4n, äv. ra1-, l. 01—, äv. RARIFAKTION rar1if- osv., l. RAREFIKATION rar1efik1aʃω4n, äv. ra1-, l. -fi1-, l. 010—, äv. -atʃ-, äv. RARIFIKATION rar1if- osv., r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(rare- 1710 osv. rari- 1733, 1754. -faktion (-fact-) 1710 osv. -fikation 1733 osv.)
Etymologi
[jfr t. rarefaktion, rarefikation, eng. rarefaction, rarefication, fr. raréfaction; vbalsbst. (motsv. ett (ny)lat. rarefactio, rareficatio) till RAREFIERA]
(numera bl. i vetenskapligt fackspr., särsk. fys. o. med.) rarefiering, förtunning, uttunning o. d.; särsk. med. om förtunning av en vävnad gm atrofi. Polhem Brev 11 (1710; om luftförtunning). Wernstedt (1951). — särsk. (†) om (ngt i visst) stadium av förtunning. Ethern var materiens yttersta rarefaction. Ehrenheim Phys. 2: 18 (1822).
