SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RASENHET ra3sen~he2t, förr äv. RASANDHET l. RASHET, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. -heet, -hett. rasand- c. 1620. rasen- (raa-, -ss-) 15781690. rasend- 1605. rass- 1653)
Etymologi
[jfr d. rasenhed; efter (ä.) t. rasenheit, till rasend (se RASANDE); i bet. 1 numera uppfattat ss. bildat till RASEN]
1) [sv. dial. (Värml.) rasenhet (Fröding Räggl. 2: 23 (1897))] (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) raseri; ursinne, ilska. Judarnes omenniskeliga raasendheet. PJGothus Mollerus Sol. 328 (1605). Verelius 133 (1681).
2) (†) sinnessjukdom, galenskap; äv. oeg. l. bildl. BOlavi 7 b (1578). PJGothus Os. 1 (1603; bildl.). Konungen (dvs. E. XIV) som tå aff Rasenheet ock ondt Samwet lop aff Slottet til Skogz. Girs E14 93 (c. 1630). EPehrsson (1690) hos Cavallin Herdam. 4: 165.
Spoiler title
Spoiler content