SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RASPIG ras3pig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr holl. raspig; till RASP, sbst.2, o. RASPA, v.]
1) som känns l. ser ut som ytan på en rasp; som känns skrovlig (o. vass) vid beröring, raspande (se RASPA, v. 2 e) l. (vasst) skrovlig o. d.; jfr RASP, sbst.2, RASPA, v. 1, 2. Wallerius Min. 347 (1747). (Trollets) långa, raspiga tunga. Nordenstreng Sag. 29 (1923). Jag betraktade med välbehag raderna av raspiga valkar i händernas insida. Sörlin FruV 112 (1933).
2) till RASPA, v. 2 a, 4, dels om (bläck)pänna: som raspar, raspande, dels om piktur l. skrivna bokstäver l. teckning l. målning o. d.: som visar l. ger intryck av att skriften l. teckningen osv. utförts med hastiga l. ojämna drag med (l. med hårt tryck på) pännan l. ritstiftet osv. De stora, raspiga, karaktärsfulla bokstäfverna. Brunius 12Flick. 107 (1912). Min raspiga penna. Åkerman-Tudeer BlondIdeal. 82 (1925). Doktorn .. skrev någonting på sitt receptblock med hastig, raspig stil. Browallius SyndSkruke 301 (1937).
3) till RASPA, v. 3: som raspar, som ger ifrån sig ett raspande ljud l. utmärkes av raspande. (Hitlers) raspiga stämma. Siwertz Pagoden 57 (1954).
4) [sannol. bildl. anv. av 1] (i starkt slangfärgat spr.) om person: (svår att ha att göra med o.) konstig l. underlig l. tokig o. d. Du e no lite raspi, säjer Rulle, men jag gillar' ej. Fogelström Vakna 198 (1949).
5) [jfr sv. dial. raspe, f., liten smal företeelse (t. ex. liten mager häst); sannol. sammanhörande med RASPA, v. (i bet. 1 l. 2); jfr med avs. på bet. sv. dial. rispa, smal träribba, smal jordremsa, sannol. till RISPA, v.; jfr äv. sv. dial. rispig, (lång o.) smal] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) smal, mager. (Riksdagsmannakandidaten) utsändt en värfvare raspig ock lång. Landsm. VII. 6: 70 (1890; från Blekinge).
Avledn.: RASPIGHET, r. l. f. (mera tillf.) särsk. till 2. Zorns ”Modellen” i all sin djerfva raspighet. AB 1899, nr 44, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content