publicerad: 1956
Ordformer
(rasla 1563—1821. rassla (raszla) 1706 osv. ratzla (radzla) 1561—1568)
Etymologi
[jfr d. rasle, nor. dial. rasla, störta ned med brak, pladdra; i bet. I sannol. inhemsk avledn. av RASA, v.; i bet. II sannol. (åtminstone delvis) av t. rasseln, av mht. razzeln, sannol. motsv. lt. rateln, ratteln (varav t. ratteln; jfr lt. räteln, mlt. rettelen), holl. ratelen, meng. ratelen (eng. rattle); jfr feng. hratele, namn på en växt (sannol. höskallra), hrætelwyrt, höskallra; sannol. sammanhörande med mht. razzen, larma, rassla, o. möjl. äv. med feng. hratian, skynda, isl. hrata, vackla, falla omkull (möjl. rotbesläktat med gr. κραδάω, κραδαίνω, svingar, skakar); formerna ratzla, radzla torde vara hypersvecistiska skrivningar. — Jfr RASSLA, sbst.1—2, RASSLIG, RATA, v.1, RATTLA]
I. ramla l. störta l. rasa; i förb. RASSLA NED, OMKULL; äv. tr.: komma ngt att ramla l. rasa (i ssgn SÖNDER-RASSLA); jfr II 2.
II. i fråga om (rörelse som är förbunden med) frambringande av (i allm. klanglösa) ljud.
1) med tanken (enbart l. huvudsakligen) fäst vid frambringandet av vissa ljud.
a) ge ifrån sig (l. åstadkomma) ett (upprepat) skramlande l. slamrande l. klirrande l. hårt skrapande ljud (särsk. sådant som uppstår, då kedjor röras l. skakas l. metall- l. trädelar l. andra jämförelsevis hårda föremål stöta emot l. glida över ngt l. varandra); skramla l. slamra l. klirra o. d.; äv. i uttr. rassla (e)mot ngt, slå l. skrapa o. d. mot ngt med ett skramlande l. klirrande l. raspande ljud; dels med sakligt subj., dels opers.: (det) uppstår l. frambringas l. höres ett sådant ljud (av ngt), dels med subj. betecknande person (se särsk. α) l. djur. Ihre (1769). (Jag) hörde .. (vid jordbävningen) et raslande på så nära håll, som om en kusk körde hastigt förbi huset. Oldendorp 1: 71 (1786; t. orig.: Rasseln). Hvad rasslade bakom kakelugnen? aha, eldgaffeln. Almqvist Amor. 99 (1822, 1839). Hjulen (på järnvägsvagnarna) rasslade mot skenorna. Lagerlöf Holg. 2: 316 (1907). I vapensmedens verkstad rasslade det af metall. Janson Lögn. 169 (1912). Vi varnade varann med många slags sakta läten (under leken), vi rasslade som skallerormar .. (o.) väste som andra ormar. Hallström Händ. 143 (1927). Ankaret löper ut, och kettingen rasslar i klyset. Holmström Pyren. 39 (1928). — särsk.
α) i uttr. rassla med ngt, åstadkomma ett skramlande l. klirrande l. skrapande ljud gm att röra ngt l. sätta l. hålla ngt i rörelse o. d., skramla osv. med ngt; vanl. om person (l. djur o. d.), stundom äv. om maskin(eri) o. d. Rasla medh Fötterna. Linc. (1640; under strepo). (Björnen) rasslar med sin kedja som en galning. Nyblom Hum. 96 (1874). Nu rasslar tidens nötta ur / med sina hjul och skrufvar. Karlfeldt FridLustg. 134 (1901). Korna rasslar med klavarna. Martinson Kvinn. 22 (1933).
β) i fråga om det ljud som uppkommer, då hårda småpartiklar o. d. gnida l. nöta mot varandra (jfr c), särsk. då (små)sten l. grus l. sand o. d. glider l. faller (mot ngt) l. sättes i rörelse o. d.; stundom: knastra; äv. opers.; äv. med subj. betecknande ngns steg o. d. som ge(r) upphov till sådana ljud; jfr δ. (Han) blijr .. hastigt kastad vthför berget, at det raszlade i den lösa klapuren. Hiärne 2Anl. 183 (1706). Klippor remna uti stycken, / Stenar rassla uppå stranden. Collan Kalev. 1: 36 (1864). Steg rassla på trädgårdsgången. Krusenstjerna Pahlen 1: 166 (1930). När nu sanden (vid jordfästningen) rasslade mot kistlocket .., då grät Lovisa. Siwertz Fribilj. 33 (1943). jfr (bildl.): Detta vilda diskuterande, där orden rassla som nubb ur en strut. Siwertz Jord. 271 (1936).
γ) (mera tillf.) i fråga om skottlossning, övergående i bet.: knattra. Granlund Carlé OdågKrigsäv. 119 (1915).
δ) i p. pr. (äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.): skramlande l. slamrande l. klirrande o. dyl. l. (motsv. β) knastrande o. d.; särsk. i utvidgad anv., om ngts gång l. om ljud o. d.: som är förbunden med resp. som utgör (ett) skramlande l. slamrande osv.; äv. ss. adv. Sedan förnam han ett rasslande ljud som af klingor som korsas. Tegnér (WB) 5: 23 (1825). Machinernes gnisslande och rasslande gång. Agardh BlSkr. 2: 172 (1853). Järnvägståget rasslande går. Larsson Vandr. 21 (1909). Mannen .. började sin postgång i trädgårdsgångens rasslande grus. Stenelid KlarStjärn. 160 (1949). jfr VAPEN-RASSLANDE.
ε) (tillf., i vitter stil) oeg. l. bildl., om ngt som gör ett hotfullt intryck. Dystert, graflikt rasslar hotande domen från ofvan. Heidenstam Vallf. 41 (1888; yttrat av en av Isis' prästinnor som läst en spådom om kommande ting i stjärnornas spegling i en skål med vatten).
b) ge ifrån sig (l. åstadkomma) ett prasslande l. frasande l. lätt knastrande (l. skrapande) ljud (jfr a β, c, d), särsk. sådant som uppkommer, då ngt tunt o. styvt l. torrt (t. ex. papper l. tyg l. löv l. strån) sättes i rörelse l. skrapar l. glider mot ngt; prassla l. frasa o. d.; äv. i uttr. rassla (e)mot (äv. på) ngt (jfr β), skrapa l. glida mot (resp. över) ngt med ett prasslande l. frasande l. lätt skrapande ljud (jfr 2 b); dels om papper, löv, strån o. d., dels om vind l. ngns steg l. om (smygande) person o. d. som (sätter löv l. strån o. d. i rörelse o. därigm) åstadkommer sådana ljud, dels opers. Posten 1769, s. 409. Hon hörde .. (den nattlige gästens) hand svagt rassla på täckets sidentyg, men genast for han bort. Almqvist DrJ 391 (1834). (Vassen) hvilken rasslade mot båtsidorna. Strindberg Hems. 9 (1887). Kjolar, som rasslade som ett lågt skratt. Wägner Norrt. 58 (1908). Det rasslade hårt i en halmmadrass därinne. Sjödin StHjärt. 266 (1911). (Flickan, som smög sig på en tjuv) aktade sig för att halka på stenar och rassla i buskar. Lagerlöf Kejs. 62 (1914). Små vindar rasslade i träd och buskar. Beijer BritaGrossh. 201 (1940). — särsk.
α) i uttr. rassla med ngt, ge ifrån sig l. åstadkomma prasslande l. frasande ljud med ngt (som rör sig l. röres o. d.), prassla l. frasa med ngt; med personligt l. sakligt subj. (Lupinerna) tät stående, med sina mognade skidor rasslande. Retzius FlVirg. 68 (1809); jfr γ. (Hon) sysslade och rasslade med stärkkjolarna. Tavaststjerna Inföd. 262 (1887). Asparna .. rassla oupphörligt med sina runda löf. Dahllöf Storstygg. 25 (1911). jfr: En vindpust hade kunnat rassla med honom som med ett torrt löv. Aronson SlumpMyndl. 240 (1922).
β) (mera tillf.) om pänna: raspa o. d.; särsk. i uttr. rassla på l. mot ngt, vid skrift (lätt) raspa mot ngt (som man skriver på). Mer än en penna började genast rassla på bokpermar och papperslappar. Bondeson Chronsch. 122 (1897). Pennorna rasslade mot papperen. Östergren (1935).
γ) i p. pr. (i sht med mer l. mindre adjektivisk bet.): prasslande l. frasande o. d.; äv. i utvidgad anv., om ngts rörelse l. om ljud o. d.: som är förbunden med resp. som utgör (ett) prasslande l. frasande o. d.; äv. ss. adv.; jfr α. Glänsande, rasslande siden. Benedictsson FruM 59 (1887). Ormen kröp långsamt och rasslande, ty den var i sitt första hudbyte. Ahrenberg Hih. 112 (1889). Dernere i dalen gingo liarna sin jemna, rasslande fart genom det gullgula kornet. Hedenstierna FruW 75 (1890). Siwertz Förtr. 150 (1945).
c) om rägn l. (rinnande l. skvalpande) vatten o. d.: ge ifrån sig ett skvalande l. plaskande ljud; äv. om issörja o. d.: ge ifrån sig ett knastrande l. frasande ljud (jfr a β, b); äv. om hagel o. d.: åstadkomma ett smattrande ljud; äv. i uttr. rassla (e)mot ngt, slå l. skrapa o. d. mot ngt med ett sådant skvalande l. knastrande osv. ljud; äv. opers., i fråga om ljud som uppkommer på sådant sätt; ofta i p. pr. (i sht med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. i utvidgad anv., om rägn- l. hagelskur l. om isränna o. d.: som är förbunden med l. ger upphov till l. utmärkes av sådana ljud); stundom svårt att skilja från 2 c. Den djupa dalen, der en rasslande å framhväller sitt klara vatten. BotN 1850, s. 198. Regnet började falla i strida strömmar. Det rasslade i skogen. Rydberg Sing. 85 (1857, 1865). Gärtner .. gick hem under en rasslande hagelskur. Cederschiöld Riehl 1: 42 (1876). Issörjan rasslade bland vassen. Wedberg (c. 1900) i 3SAH LVI. 1: 36. Skärgårdsångare .. väntade på att .. pressa sig ut genom de rasslande och alabastervita isrännorna. Siwertz JoDr. 273 (1928). Det strida regnet rasslar mot tak och stenläggning. Östergren (1935).
d) i fråga om ljud (som mer l. mindre påminner om det under (a l.) b behandlade o.) som uppkommer vid luftens passage ut från l. in i andningsorganen hos människa l. djur; särsk. dels i fråga om ljud som uppkommer, då luften passerar genom slem l. annan vätska i luftvägarna vid vissa sjukdomstillstånd, dels (numera knappast br.) i fråga om snarkande andhämtning, dels (mera tillf.) i fråga om skratt; vanl. opers. l. ss. vbalsbst. l. i p. pr. (i sht med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. i utvidgad anv., om hosta l. skratt l. ljud o. d., äv. ss. adv.), stundom äv. med subj. betecknande hosta o. d. De hörde något raslande, som härrörde af snarkandet (från en person som drabbats av slaganfall). HTSkån. 4: 66 (1788). De .. skrattade rasslande torrt. Janson Ön 15 (1908). Det korta rasslande skrattet. Dens. Lögn. 130 (1912). En dof, rasslande hosta (hos djur med lungtuberkulos). 2NF 30: 246 (1920). Den (dvs. hostan) rasslade som en lös klockfjäder inne i bröstet. Johnson Nu 153 (1934); jfr a. Rassla i lungorna. Harlock (1944).
2) förflytta l. röra sig l. färdas l. falla l. rinna o. d. med rasslande (i bet. 1) l. under åstadkommande av rasslande ljud; vanl. i förb. med adverbial (adv. l. prep.-uttr.) som anger plats där l. riktning vari rörelsen försiggår; med personligt l. sakligt subj.
a) motsv. 1 a, 1 a β; äv. oeg. l. hyperboliskt. Under det .. mina känslor svällde, som vårströmmen, rasslade krigets mordvagn genom Europa. Bremer FamH 2: 78 (1831). Hon var så seg och torr som en gammal skosula, och hennes knotor rasslade framåt den ojemna vägen, likt en påse med hasselnötter. Backman Reuter Lifv. 2: 318 (1870). Vi .. rassla (i postvagnen) genom Chiavennas trånga och krokiga gator. Hallström ItBr. 11 (1901). särsk. (mera tillf.) motsv. 1 a γ, om gevärskulor o. d.: med knattrande l. smattrande fara l. skjutas ut (ur gevärspipor osv.). En orkan af bly rasslade ur gevärspiporna och ströddes öfver sanden. Janson Lögn. 54 (1912).
b) motsv. 1 b. En ojemn stormvind rasslade fram och åter öfver borggården. Bremer FamH 2: 209 (1831). Mina fingrar slappna och björkriset rasslar i golvet. Krusenstjerna Fatt. 1: 11 (1935).
c) motsv. 1 c, om rägn l. vågor l. vattendrag o. d. I djupet af en af dessa dalar .. rasslade en flod mellan ofantliga stenblock. Andersson Verldsoms. 1: 45 (1853); jfr 1 c. Topelius Sommarsjö 1: 8 (1897). Regnet, som i ilande fart rasslade genom rymden och piskade älfven stålgrå. Alving Brita 123 (1904).
3) röra l. förflytta ngt l. bringa ngt att röra sig med rasslande (i bet. 1); i förb. RASSLA OM, UPP.
Särsk. förb. (i allm. till II 2): RASSLA AV10 4. (mera tillf.) till II 2 a, b: falla av med rasslande. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 456 (om frön). —
RASSLA BORT10 4. särsk. till II 2 a, b: röra sig l. ge sig i väg l. färdas bort med l. under rasslande. Hedberg Grim 92 (1897; om järnvägståg). Löf som falla och rassla bort för den sibiriska vinden. Nyblom Österut 59 (1908). —
RASSLA FRAM10 4.
1) (tillf.) till II 1 a, bildl., i fråga om inre röst som yttrar l. framsäger ngt på ett (malande) sätt som ger intryck av ett upprepat rasslande; anträffat bl. opers., ss. anföringsverb. ”Särskilda synder” rasslade det fram derinne (i samvetet), oafbrutet, onedtystligt. Wieselgren Hvirfl. 2: 184 (1891).
2) till II 2: röra sig l. färdas l. fara l. rinna o. d. fram med rasslande. Ett och annat vissnadt blad rasslade fram öfver sandgångarne. Strindberg RödaR 204 (1879). (Vi) sågo .. vår älskvärda feta granne i samma åkdon rassla fram på gården. Ahrenberg Männ. 6: 137 (1914). Larsson Hemmab. 160 (1916; om bäck). —
RASSLA FÖRBI10 04. röra sig l. fara l. rinna o. d. förbi (ngn l. ngt) med rasslande. Strindberg TrOtr. 2: 66 (1890). Nyblom Österut 114 (1908; abs.). —
RASSLA IN10 4. jfr rassla fram 2; särsk. till II 2 a, om järnvägståg o. d. Knöppel Barb. 16 (1916). —
RASSLA ITU10 04. (mera tillf.) till II 2 a: falla itu med rasslande. Snoilsky 1: 139 (1863, 1869; om kedjor; i bild). —
RASSLA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER.
I. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I: rasa l. ramla ned (med buller); särsk. om stenar o. d. (o. utan bestämd avgränsning från II). Ähwadh thet war, som the fingo höra, antingen wädhret susa .. eller stora stenar nedh ratzla, .. tå (osv.). LPetri SalWijsh. 17: 19 (1561); möjl. ssg. Faller doch itt berg och raslar nedh, och en klippa flötz af sitt rum. Dens. Job 14: 18 (1563). Swedberg Schibb. 372 (1716).
II. till II 2: röra sig l. fara l. falla l. rinna o. d. ned med rasslande; utan bestämd avgränsning från I. (Torn-)spiran sprang af, spjelk och flisor rasslade ner mellan ställningens plankor. Strindberg SvÖ 2: 106 (1883). Kedjorna sletos, vindbryggan rasslade ned. Åkerhielm Hvidehus 55 (1899). —
RASSLA OM10 4. (mera tillf.) till II 3: röra om (bland ngt) med rasslande. Småpojkarna rasslade om bland strandstenarna för att få reda på sådana, som man kunde kasta smörgås med. BygdFolk 1: 240 (1927). —
RASSLA OMKRING10 04, äv. KRING4. särsk. till II 2 a, b: röra sig l. fara o. d. omkring med rasslande. Snoilsky 2: 163 (1881; om vind). —
RASSLA OMKULL10 04. till I o. II 2 a; särsk. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I: rasa l. ramla omkull. Itt swall på en högh mur, ther aff han hasteliga moste radzla om kull. LPetri Jes. 30: 13 (1568). Swedberg Schibb. 372 (1716). —
RASSLA TILL10 4. till II 1 a, b: (plötsligt) ge ifrån sig ett kort rasslande ljud. Klockan på väggen rasslar till med slagverket och slår elva. Hemmer Morgongåv. 114 (1934). —
RASSLA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till II 2 a, b: röra sig l. fara o. d. upp med rasslande. Straxt derefter raslade Pappas Vangn opp. Bremer Brev 1: 65 (1821). Johansson RödaHuv. 1: 97 (1917).
2) (mera tillf.) till II 3: bringa (ngt) att röra sig l. gå l. hissas upp med rasslande. (Stationsinspektoren) rasslar upp semaforen, tåget signalerar borta vid ån. Vi 1947, nr 39, s. 5. —
RASSLA UTFÖR10 4~1, äv. 3~2. (mera tillf.) röra sig l. fara l. rulla l. rinna o. d. utför (ngt) med rasslande. Sturzen-Becker 2: 142 (1842, 1861; abs.).
Ssgr (till II 1, särsk. II 1 a. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. uppfattas ss. sammansatta med rassel, vissa kunna vara rent mekaniskt bildade efter tyska ssgr som i förleden kunna innehålla t. rassel, f. (se rassla, sbst.1)): (II 1 b) RASSEL-BLOMSTER. [jfr d. rasleblomst, t. rasselblume] (numera föga br.) bot. den i Sydeuropa inhemska, i vårt land stundom ss. eternell odlade växten Catananche coerulea Lin., vars torkade blomkorg prasslar vid beröring; äv. allmännare, om växt tillhörande släktet Catananche Lin., gräsfibbla. HbTrädg. 6: 49 (1876; allmännare). 2NF 4: 1290 (1905). TySvOrdb. 1879 (1932). —
-INSTRUMENT. mus. musikinstrument varmed (rasslande) ljud frambringas gm att delar av instrumentet slå mot varandra, då det skakas. Valentin Musikh. 1: 3 (1900). —
-LJUD. rasslande ljud. a) till II 1 a; jfr rassel 1 a. Hemberg Kola 201 (1902). b) i sht med. till II 1 d; jfr rassel 1 d. Petersson FysUnders. 196 (1908). —
-ORM. [jfr d. rasleslange] zool. den i tropiska delar av Gamla världen levande ormen Echis carinata Schn., vars fjäll (på kroppens sidor) åstadkomma ett rasslande ljud vid ormens rörelser, sandrasselorm, efa. Stuxberg (o. Floderus) 2: 223 (1901). —
-STAV. [jfr t. rasselstab] (i fackspr.) trästav som är försedd med en hålighet innehållande en träpinne o. dyl. l. som är behängd med skramlor o. dyl. o. som vid skakning åstadkommer ett rasslande ljud. Ymer 1921, s. 44 (om afrikanska förh.). 2SvUppslB 23: 901 (1952). —
-TORR. (tillf.) så torr att rasslande (se rassla, v. II 1 b γ) ljud lätt frambringas vid rörelse, torr o. rasslande. En mörk rasseltorr skog. Martinson Midsomm. 136 (1938).
Spoiler title
Spoiler content