RASSLA ras3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. rasla; jfr sv. dial. rassel, m., träkratta med spikar till pinnar, använd vid nyodling; till sv. dial. rasla ner, nedmylla (utsäde) med enkel kratta, sannol. etymologiskt identiskt med RASSLA, v. (i bet. I; med avs. på den tr. anv. jfr STÖRTA)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) enkel kratta använd vid utsädets nedmyllning på svedjefall (i sin enklaste form bestående av en stör l. gren med nedtill på ena sidan kvarsittande, avstubbade kvistar); jfr KRATTA, sbst.2 1. Kulturen 1937, s. 92.
SAOB
