SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RATIONALISM rat1ʃωnalis4m, äv. 0104, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. rationalismus, eng. rationalism, fr. rationalisme; ytterst till lat. rationalis (se RATIONELL)]
1) om (över)betonande av förnuftet l. det logiska tänkandet o. d. (med tillbakasättande av känsla, fantasi, religiös tro o. d.); åskådning l. lära som bygger (enbart) på förnuftet l. det logiska tänkandet o. d.; jfr RATIONELL I 1. JournLTh. 1810, s. 611. Rationalismen verkar .. i dubbel måtto förödande på den gamla visan. Ek SvFolkv. 29 (1924). Küntzel ModTyLitt. 85 (1927). särsk.
a) filos. kunskapsteoretisk åskådning enligt vilken människans förnuft l. tänkande är den viktigaste (l. enda) källan till kunskap; äv. om metafysisk åskådning som hävdar att den sinnliga världen måste förklaras ur en absolut o. osinnlig (över rum o. tid upphöjd) värklighet (o. enligt vilken förnuftsidéerna äro föremål för kunskap); motsatt: empirism; jfr RATIONELL I 1 a (γ). Höijer 1: 77 (1796). (Nu) var .. (genom Plato) rationalismen kommen till sin höjd: en ideal-verld var uppställd, åskådlig endast för det rena förnuftet. Ehrenheim Phys. 1: 26 (1822). Liksom idealismen frånkänner .. (den absoluta värkligheten) rummets form, så fattar rationalismen densamma som upphöjd öfver tiden. 2NF 22: 1060 (1915). Ahlberg FilGrundpr. 43 (1922).
b) (i sht om ä. förh.) teol. åskådning l. riktning enl. vilken religionens (kristendomens) väsentliga l. enda godtagbara innehåll utgöres av vissa moment (t. ex. idéer om Guds existens, tron på en moralisk världsordning, dygdens belöning i ett tillkommande liv o. d.) som man anser vara förnuftsenliga; särsk. om en dylik åskådning som nådde stor utbredning under senare delen av 1700-talet o. början av 1800-talet o. som hade en motståndare i romantiken o. de religiösa väckelserna; jfr RATIONELL I 1 b samt NEOLOGI, SUPRANATURALISM. DA 1825, nr 60, s. 3. Genom Rationalismen (har) förnuftet blifvit som kunskapskälla för Religionen ställdt bredvid eller öfver den H(eliga) Skrift. Anjou Kyrkoh. 60 (1842). JNordström (1924) i Stiernhielm (SVS) II. 1: 182.
c) filos. etisk åskådning enligt vilken människan har ett sedligt medvetande som utan stöd av erfarenheten anger skillnaden mellan rätt o. orätt; jfr RATIONELL I 1 b. Nyblæus Forskn. I. 2: 326 (1875). 2NF 22: 1060 (1915).
2) om (över)betonande av det praktiskt ändamålsenliga o. d. (med tillbakasättande av det ceremoniösa l. utsmyckade l. fantasifulla o. d.); jfr RATIONELL I 3. Rydqvist (1836) i 3SAH LIX. 3: 70. 90-talets Stockholm hyllar ”rationalismen” i arkitekturen. TT 1897, Byggn. s. 102. För modern livsföring är ju en viss .. rationalism ledande princip. 2SvKulturb. 1—2: 287 (1934).
Spoiler title