RATIONALITET rat1ʃωnal1ite4t l. 010—, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. rationalität, eng. rationality, fr. rationalité; av lat. rationalitas (gen. -tātis), till rationalis (se RATIONELL)]
1) (med prägel av fackspr.) egenskapen l. förhållandet att vara rationell (se d. o. I 1) l. förnuftsenlig l. att tillfredsställa ett rationellt tänkande o. d.; förnufts- l. förståndsmässighet; begreppsmässighet; särsk. (i sht filos.) om egenskapen att grunda sig på tänkandet l. förståndet (icke på sinnligt varseblivande); äv.: logisk nödvändighet; jfr RATIONELL I 1 a. Atterbom PhilH 133 (1835). Den Empirism .. som .. i egenskap af empirisk Physik, men dock ej öfvergifvande allt anspråk på rationalitet, ännu i dag stillastår .. vid de äldste Atomisternes föreställningar. Därs. 462. Konstens upplösning .. i rationalitet. Almqvist Monogr. 346 (1839, 1845). Det ligger i våra nödvändiga tankevanor, att när vi söka att begripa och vetenskapligt utforska de primitiva folkens själsliv, det framför allt blir ett problem om rationaliteten däri. Nilsson PrimKult. 93 (1923). (Matematiken) står helt och hållet under rationalitetens kategori. Larsson Spinoza 89 (1931). särsk.
b) om religiös läras förenlighet l. överensstämmelse med förnuftet; jfr RATIONELL I 1 b, RATIONALISM 1 b. JNordström (1924) i Stiernhielm (SVS) II. 1: 45. Religionen skall omfattas i kraft av sin rationalitet, ej i kraft av sin absurditet. Därs. 99.
2) egenskapen l. förhållandet att vara rationell (se d. o. I 3). Teknisk .. rationalitet. SocÅb. 1942, s. 71.
