REDUIT re1dɯi4 (trestavigt) l. red1-, l. med mer l. mindre genuint fr. uttal, r. l. m.; best. -en -i4n l. -i4en; pl. -er.
Ordformer
(reduit 1836 osv. reduite 1729)
Etymologi
[jfr holl. o. t. reduit; av fr. réduit, sannol. av en substantivering av lat. reductus, undangömd o. d. (p. pf. av reducere; se REDUCERA), men till formen ombildat efter fr. réduit, p. pf. av réduire (av lat. reducere); i bet. 2 är fr. réduit sannol. bildat efter it. ridotto, tillflyktsort, skans m. m. (se REDUTT)]
2) (i sht förr) bef. mindre befästningsvärk beläget inuti ett större o. avsett att tjäna ss. slutvärn (l. ss. samlingsställe för motanfall). Hazelius Bef. 67 (1836). Reduiten, som .. skall hindra fienden att sätta sig fast i det större verket och underlätta dettas återeröfring, måste vara stormfri. 2NF 22: 1142 (1915).
Ssgr (till 2; i sht om ä. förh., bef., numera bl. tillf.): REDUIT-POST. om fäste som utgör slutvärn för en större befästningsgördel o. d. 2NF 20: 145 (1913). —
-STÄLLNING. befäst försvarsställning som utgör slutvärn för en större. 2NF 19: 687 (1913).
