SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
REGEMENTARIE rej1emänta4rie l. reg1- l. re1-, l. -ment-, l. 100302, l. REGIMENTARIE rej1i- osv., m.; best. -en; pl. -er; förr äv. REGEMENTARIUS, m.
Ordformer
(regementarien, sg. best. 17031704. regimentarien, sg. best. 1740. regimentarier, pl. 1912. regimentarius 1733)
Etymologi
[jfr ä. t. regimentarius, pol. regimentarz; ytterst till REGEMENTE]
(förr) titel för hög polsk militär chef, polsk storfältherre; äv. oeg. l. bildl. KKD 9: 35 (1703). Dalin Arg. 1: nr 42, s. 2 (1733; oeg.). At Regimentarien Kirkillo var i antogande med 3000 man, til at attaquera (A. Lewenhaupt). Nordberg C12 1: 285 (1740). BHesselman (1912) hos Dalin (SVS) 3: 71.
Spoiler title
Spoiler content