SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
REGENERATOR re1jenera3tor2 l. rej1-, l. 010—, äv. —40, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -n; pl. -er -ratω4rer.
Etymologi
[av t. regenerator, till regenerieren (se REGENERERA)]
1) (†) person som på nytt upplivar l. återupprättar l. förnyar ngt. (A. Manzoni har) i Lyriken och Tragedien varit om icke skapare, dock en regenerator. SvLittFT 1834. sp. 539. Bolin Statsl. 1: 82 (1868). Ekbohrn (1904).
2) tekn. apparat l. konstruktion l. rum (särsk. ugn o. d.) där värme tillvaratages regenerativt; jfr FÖRVÄRMARE. JernkA 1860, s. 66. 2UB 1: 596 (1898; i regenerativgasbrännare). Starck Kemi 211 (1931). jfr VÄRME-REGENERATOR.
Ssgr (till 2; tekn.): REGENERATOR- l. REGENERATORS-KANAL. kanal mellan värmeabsorberande kroppar i en regenerator. JernkA 1883, s. 45.
-STÅLUGN~02, äv. ~20. jfr -ugn. JernkA 1870, s. 9.
-TEGEL. värmeabsorberande tegel i en regenerator(ugn). JernkA 1876, s. 232.
-UGN. regenerativ ugn. JernkA 1864, s. 58.
Spoiler title