REGISTRANT re1jistran4t l. rej1-, äv. re1g- l. reg1-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[sannol. av d. registrant; jfr t. registrande (vilket torde utgå från n. pl. av gerundivum av senlat. registrare, se REGISTRERA; jfr AGENDA); det d. ordet är antingen självständigt bildat till p. pr. av senlat. registrare l. en ombildning (möjl. efter mönster av FOLIANT) av t. registrande]
(i fackspr.) registervärk (se d. o. 1); särsk. (i sht om äldre l. utländska förh.) om förteckning över (till en myndighet) inkomna skrivelser jämte uppgifter om avgivna svar. Akter, som numera icke finnas i Riksarkivet, men hvilka derstädes bevarade gamla registranter angifva en gång hafva varit der befintlige. BtRiksdP 1886, 3Hufvudtit., s. 4. Högmästarnas (i Tyska orden) ”registranter”, där avsändare och mottagare äro samtidigt uppförda. HT 1950, s. 288. Arv 1953, s. 138 (om danska förh.). —
