REIDGOT räj3d~gω2t, äv. ~gå2t, m.; best. -en; pl. -er ((†) -ar NF 13: 863(1889)); förr äv. RIDGÖTER, pl.
Ordformer
(reidgot 1889 osv. ridgöter, pl. 1774)
Etymologi
[runsv. hraiþkutum, dat. pl.; jfr isl. (h)reiðgotar, pl., möjl. av ett germ. hraiþ- (motsv. isl. hreiðr, rede, se REDE, sbst.2), o. GOT;eg.: goter bosatta i sitt rede; jfr Friesen Rökst. 132 ff.(1920); pl.-formen ridgöter har uppkommit gm anslutning till GÖT, sbst.1, l. GÖTE, sbst.1]
person tillhörande en gotisk (se d. o. 1) stam under folkvandringstiden; oftast i pl. Crælius TunaL 17(1774).
Ssg: REIDGOTA-KUNG. (mera tillf.) Reidgotakungen Heidreks människo-offer till Oden. Rig 1920, s. 175.
