[sv. dial. räjs, oväsen, stoj; sannol. till REJ.— Jfr REJSA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oväsen, stoj, liv o. rörelse; äv.: bråk, gräl. (På frälsningsarmémötet) blef det ”rejs” af som förslog. Sång, musik, långa och korta tal och böner omvexlade. Templaren 1889, nr 145, s. 2. Sånt rejs det skulle vara vid gården nu med alla timmerkarlarna. Martinson OsynlÄlsk. 271(1943). — särsk. i vissa uttr.
a) leva rejs med ngn, bråka l. gräla med ngn. Koch Timmerd. 287(1913).
c) hålla rejs, stöka, rumstera. (Husmodern kommer) ner från vindskontoret, där hon hållit rejs bland kappor, paletåer, kostymer etc. GbgP 1950, nr 252, s. 5.
