REKOLLEKT re1koläk4t l. rek1-, i bet. 1 m. l. f., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. rekollekt, eng. recollect, fr. récollet; av lat. recollectus, p. pf. av recolligere (se REKOLJERA, v.2); jfr den etymologiska avdelningen under REKOLLEKTION 2]
(i fackspr.)
1) munk l. nunna som tillhör en rekollekt (i bet. 2). Andersson (1845). 2NF (1915).
2) benämning på en grupp medlemmar av en munk- l. nunneorden som kräver en återgång till ordensregeln i dess ursprungliga stränghet. Ekbohrn (1904). 2SvUppslB (1952).
