REKOMMENDATOR, m.; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. recommendator; till supinstammen i mlat. recommendare (se REKOMMENDERA)]
(†) motsv. REKOMMENDERA 2: person som rekommenderar l. anbefaller ngn l. ngt; särsk.: person som rekommenderar ngn till en tjänst o. d.; äv. i uttr. rekommendator för ngn, person som rekommenderar ngn, förespråkare för ngn. VDAkt. 1711, nr 3 (1709). (Jag har) haft hvariehanda ledsamheter af Pigans recommendatorer. Därs. 1778, nr 224. BL 21: 341 (1855: för).
