REKTASCENSION räk1tasenʃω4n l. 01—, l. -sän-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. rect-)
Etymologi
[jfr t. rektaszension; av nylat. ascensio recta, eg.: rakt uppstigande, av lat. ascensio (se ASCENSION) o. f. sg. av rectus, rät, rak (se REKTA)]
astr. vid angivande av en himlakropps läge använd astronomisk koordinat som utgöres av vinkeln mellan vårdagjämningspunkten o. den punkt där deklinationscirkeln genom himlakroppen skär himmelsekvatorn. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 3.Strömgren AstrMin. 2: 41(1927).
