REKUPERATIV re1kɯpe1rati4v l. rek1-, l. -u-, l. -pär1- l. -pær1-, l. 01004, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. recuperative; till senlat. recuperativus, möjlig att återvinna, till p. pf.-stammen av lat. recuperare (se REKUPERERA)]
tekn. om ugn o. d.: försedd med rekuperator; om eldning, upphettning o. d.: som sker med användande av rekuperator. JernkA 1904, s. 428. Regenerativa och rekuperativa ugnar. 2NF 30: 856 (1920).
Ssg: REKUPERATIV-ELDNING. [jfr t. rekuperativfeuerung] tekn. 2NF 37: 1266 (1925).
